Liisa Ake-Helariutta - karelare i Pargas

Liisa Ake-Helariutta föddes i Eistilän kylä på Björkö ö på karelska näset. När hon var fem år bröt vinterkriget ut och alla Björköbor måste evakueras. År 1941 kom familjen, bestående av Ake-Helariutta, en yngre syster samt mamma och pappa, till Pargas. Inom några år utökades familjen med en lillasyster och en lillebror.

Sjuttiofem år senare råkade Ake-Helariutta se en annons om att huset de bott i när de först kom till Pargas, var till salu. Hon bestämde sig snabbt och köpte huset som väckte mycket starka minnen och känslor. I huset finns nu några av de ursprungliga möblerna och på väggarna finns teckningar och akvareller som berättar om gamla minnen. Ake-Helariutta berättar:

Då vinterkriget bröt ut den sista november 1939 fick vår by sorgebudet att byn måste evakueras följande dag. Vi var tvungna att lämna vårt hem på Björkö ö (Koivusaari i kommunen Koivisto). Ingenting kunde vi ta med oss, inte ens en docka fick jag med mig. Under nästan två år flyttade vi omkring och bodde på olika orter. Vårt hem och våra saker fanns i fiendens händer. Att resa från en ort till en annan och att vara inkvarterad med många andra var mycket tungt. ”Äitiä, männää jo kottii! Minnuu väsyttää ja varmast nuketkii jo nukkuut koton.” (Mamma, nu vill jag hem. Jag är trött och dockorna har säkert redan somnat där hemma.) Inte ens min mor kunde ge ett klart svar på frågan om när vi skulle åka hem.

Så kom en dag då vi tillsammans med mina morföräldrar gjorde en lång resa med tåg. Slutmålet var Pargas och den sista biten åkte vi med buss. Hösten 1941, när jag skulle börja skolan, lyckades vi hyra ett rum i det lilla huset på Gamla Malmen i Pargas. Tomhänta flyttade vi in och sov de första nätterna på golvet i det tomma rummet. Pappa var ännu vid fronten så det blev på mammas lott att skapa ett hem. Packlådor från närbutiken fick fungera som bord och stolar, halmmadrasser på golvet som sängar. Det kändes trots allt inte så illa, eftersom vi alla sov bredvid varandra och halmmadrasserna doftade gott. Men det var primitivt och smått. Vattnet hämtades från brunnen ca hundra meter bort och dasset fanns på gården.

Under kriget tjänstgjorde pappa inom minröjningen och senare jobbade han vid sjöbevakningen. Så trots att kriget tog slut var han för det mesta borta. När han kom hem på ledighet åkte föräldrarna till Trätorget i Åbo där de köpte ett fyrkantigt bord, stolar och en utdragbar säng. De finns nu igen i flyktingstugan. Till huset skaffades också en heteka-säng med madrass och en ”bocksäng”.

Alldeles lätt var det inte att flytta till Pargas. ”Det är som att bo utomlands” brukade mamma säga. Man klarade sig inte på finska, allra minst på karelska, vilket gjorde att det var svårt att handla mat och husgeråd i närbutiken. Mamma kämpade med att lära sig svenska via brevinstitutet för att det inte skulle bli så många missförstånd. För oss barn var det lättare att lära sig språket, vi lekte tillsammans med de andra barnen och lärde oss genom att lyssna och iaktta. Vi byggde hem av ihopsamlade saker, hoppade ruta, lekte kurragömma eller spelade fyra mål.

Ibland var saknaden efter barndomshemmet mycket stor. Min födelseort blev på andra sidan gränsen. De var mycket som blev kvar: lekplatser på stranden och i björkdungen, böcker och dockor. Saknaden kunde ibland vara så stor att ögonen tårades: ”Vem tar nu hand om katterna, fåren, hönsen och hunden?” När jag senare fick möjlighet att besöka min födelseort insåg jag att där inte längre fanns något annat att ta hand om än en vildvuxen äng. Vårt hus stod ensamt och förfallet. Vi har inte kunnat återvända, inte heller göra något för att förbättra situationen där. Att resa dit har varit svårt och numera är det inte ens tillåtet att åka till ön jag föddes på.

Det är nu länge sedan kriget bröt ut. Priset för vår självständighet har varit högt: stupade, skadade, änkor, föräldralösa barn, lottor, krigsveteraner med tunga minnen, hundratusentals som förlorade sina hem. Det får vi inte glömma.

Efter att ha bott och jobbat som lärare på olika håll har jag flyttat tillbaka till Pargas och haft möjligheten att återvända till min barndom på Gamla Malmen. I och med att jag köpte ”flyktingstugan” har jag kunnat återskapa stämningen från 1940-talet, när vi kom till Pargas. I ”flyktingstugan” lever mina minnen. Stugan visar hur det är möjligt att med tålamod, seghet och sisu klara sig också genom svåra tider. Jag vill tacka mina föräldrar för att de lyckades bygga ett tryggt och eget hem för familjen, trots att det var tungt och svårt.

Nu vilar mina föräldrar på kyrkogården och jag och min man lever som pensionärer vid den vackra Kyrkfjärden i Pargas. Jag är född på en ö och trivs utmärkt i den här vackra skärgården. ”Flyktingstugan” finns nära och det är trevligt att kunna vistas där och minnas gångna tider och njuta av trädgårdens läckerheter. I den stämningsfulla stugan är känns det bra att tillsammans med andra, med släkt och vänner, barn och barnbarn, tänka tillbaka på historiens gång och förmedla denna del av kulturarvet vidare.