Kyllikki Holmén - min mor

ALLT BÖRJAR MIDSOMMAREN 1940

Festklädda människor rör sig i klungor över området, glatt pratande. Musiken spelar vid dansbanan och folk trängs vid den. Midsommarfirandet på Tivoli i Åbo pågår som bäst. Det har varit fred i drygt tre månader och folk är svultna på att få komma ut och roa sig, skratta och dansa. Ett par kommer långsamt strosande och hejdas av en zigenerska som vill spå dem. De stannar och kvinnan blir spådd av henne:
Du trivs inte riktigt bra här ikväll och är inte så förtjust i ditt manliga sällskap. Om en vecka kommer du att möta din tillkommande. Han har uniform. Ni kommer att få två barn och flytta till en plats med vatten omkring.

Ungefär en vecka senare är kvinnan, Irja kallad, igen på plats med några väninnor. Hon blir ideligen uppbjuden av en äldre man som kallar sig John. Senare på kvällen säger han att han nu dansat upp sina pengar och ber att få träffa henne igen. Irja tvekar. Han är så gammal, hela 27 år, medan hon bara är tjugo. Dessutom är det bara ett halvt år sedan hennes pojkvän dog i sviterna efter en lungoperation. Han hade tuberkulos .Hon lovar i alla fall motvilligt att komma.
På avtalad tid är hon på plats men ingen John dyker upp. Hon blir inte särskilt ledsen.
Några dagar senare är hon på väg till biblioteket och hör sitt namn ropas. Det är John. Han låg i angina den dag de skulle träffas men vill ta igen det nu.
Deras sällskapande börjar.
John, som är döpt till Johan Arvo, är anglofil och tycker att Johnnamnet är mycket flottare än Johan. I något skede börjar de ändå använda hans tilltalsnamn Arvo. Han är hemma från Saltvik på Åland och arbetar nu på Crichton Vulcan för att få verkstadspraktik eftersom han planerar att fortsätta sin skolgång på maskintekniska avdelningen vid Högre navigationsskolan i Mariehamn.
Alltnog, de gifter sig lördagen den 21 juni 1941 på en prästgård i Åbo. Bröllopsvittnen är Irjas bästa vän sedan barndomen Laina och hennes man Eino.
Dagen efter vigseln står de nygifta vid fönstret på Auragatan och räknar ryska plan som flyger över Åbo. Oron för ett nytt krig är stor.

Arvo far ut på sin sjöpraktik till sommaren 1942. Han blir III maskinist på Karin Thoden som går på hamnarna i Östersjön, en tummelplats för tyska och ryska konfrontationer. Irja oroar sig mycket och ber dagligen till Gud att inget måtte hända hennes man och barnets pappa. Hon är nämligen gravid i slutstadiet. Nu måste hon ensam ta hand om allt matköande och -ordnande plus andra vardagsplikter. Rummet på Auragatan har varken kök eller badrum. All mat görs på primus och förvaras i rumsvärme. Till oron för mannen kommer också oro för förlossning och det praktiska runt den. Hon är ju en förstföderska och det är krig. I sitt hjärta bär hon också på en sorg. Hennes mamma dog i maj, knappt 44 år gammal, av tub i halsen. I slutet kunde hon varken äta eller prata. Irja hade ingen möjlighet att kunna resa på begravningen och där få möta sina anhöriga, gråta och prata i deras sällskap.
Väntetiden är lång och tung. Beräknad tid för nedkomsten är 20 maj men under de två första veckorna i juni har ännu inget hänt. Läkarna på hemmafronten är överlupna med arbete då de är så få. Irja skriver i dagboken att hon önskar att hon inget hjärta eller känslor hade så hon skulle slippa den stora oron för mannen. Hon känner sig enormt ensam och övergiven. I dagboken förekommer det ändå flera namn på personer som hälsar på henne eller som hon besöker.
Äntligen får hon sammandragningar. Hon vågar inte stanna hemma utan beger sig till Heidekens sjukhus den 15 juni. Hon skriver i sin dagbok den 16 juni:-Miten kamalaa se synnytys mahtaa olla kun he niin kovin huutavat. Yöllä syntyi kaksi lasta. Den 17 och 18 juni är svåra. Enligt dagboken får hon så mycket mediciner att hon är alldeles omtöcknad. Fostret ligger i sätesläge, som är en komplikation.Läkaren besluter att göra kejsarsnitt fredag morgon den 19 juni. Tidigt den morgonen går emellertid vattnet och utdrivningsskedet börjar. Hon känner att babyn sparkar till. Den lever. Först kommer fötterna och så resten av ett fullgånget barn, en flicka. Hyn är ljus och slät, som är ett tecken på övertid. Med sina 4200 gr är hon den största nyfödda de på länge haft på sjukhuset. Enligt dagboken har vauva en ”ihmeellinen perunanenä”. Apgarpoängen står det inget om i dagboken men inte heller om syrebrist eller någon bruten arm eller ben.
Genast efter förlossningen får mamma en ispåse på magen och en fyra kilos sandpåse därtill, allt för att livmodern lättare ska dra ihop sig och sluta blöda .Blodförlusten har nämligen varit stor. Mamma har under förlossningen hört en av barnmorskorna säga att både mor och barn kan dö och det piggar inte upp. Ingen av barnmorskorna vill åta sig att sy den illa åtgångna mamman. Läkaren gör det på eftermiddagen då tyvärr känseln kommit tillbaka till området.Två barnmorskor håller henne medan en tredje torkar svetten av henne då läkaren syr, utan bedövning. Ingen blir irriterad på hennes skrik. De vet.

Väl på avdelningen får hon mycket blommor och dagliga besök av trofasta väninnor, som hjälper henne med allt de kan. Bredvid sängen står ett fotografi av pappa och hon får flera brev av honom, med ett ”geöffnet”på varje brev från tysk hamn eller från ett land som tyskarna ockuperat. Då hon ser andra pappor komma och hälsa på sina små och fruarna känns saknaden extra tung. Hennes man befinner sig någonstans på Östersjön bland minor och granater, långt från henne och den lilla.
Mamma drabbas av barnsängsfeber med hög feber och typisk lukt i avslaget.Det finns ännu ingen anntibiotika på marknaden, men sulfapreparat finns, som hon troligen får. Först på sjätte dagen efter förlossningen orkar hon gå upp lite, som är en torsdag. På lördag är det dopdag på sjukhuset för alla nyfödda och då får vauva efter ceremonin sitt namn registrerat av en pastor Perälä.
Dagen efter dopet, på söndag får mor och barn fara hem till Auragatan. Trofasta väninnor är följeslagare och hjälpare. Mamma är mycket orkeslös. På måndag stiger febern igen och på tisdag är den 40 grader. Väninnor tar mor och barn till Heideken igen. Enligt mammas dagbok har hon början till bröstböld och läkaren vill operera bort bröstet.En barnmorska ber att få pröva med omslag. Det lyckas och inflammationen går tillbaka. En vecka senare är de två hemma igen, mamma ytterst medtagen. Vauva har ännu inte uppnått sin födelsevikt. En kvinna från ”neuvonta asema”kommer hem och badar vauva och tvättar hennes kläder. Mamma rekommenderas att ge citronsyramjölk som tillskott. Laina, mammas barndomsvän, har ett barn i samma ålder och ammar vauva ibland.
Så ringer pappa. Karin Thoden kommer till Yxpila och han ber mamma komma och hälsa på honom.Mamma vill så gärna, men vem ska ta hand om vauva? ”Olen juossut kaikki paikat, ei kukaan ota.Lopulta Impi otti.”Denna Impi förekommer ofta i dagboken och är säkert en bra vän.
Fredagen den 24 juli kl 16.20 far tåget norrut. Vauva är då fem veckor. Mamma sitter och sover hela natten och är framme lördag morgon. Söndag kväll följer pappa henne till tåget. Igen blir det en lång sömnlös natt. Måndag eftermiddag går hon till Impi efter vauva, som enligt den nervösa Impi har skrikit hela tiden.
I augusti förändras livet igen. Mor och barn ska flytta till Åland, till en lugnare plats och nära bärskogen. Mamma längtar efter att få gå i skogen och plocka bär. Där på Åland väntar också pappas skola. Före flytten kommer Karin Thoden till Åbo och pappa får se sin förstfödda för första gången.Det blir visst kärlek vid första ögonkastet för han skriver senare att han genast började tycka nästan lika mycket om vauva som om mamma. Efter det besöket är hans brev fyllda av stor omsorg om flickan.Han vill att bara mamma ska sköta om henne och inte låta någon annan göra det.
En torsdag i augusti går mamma med vänner till hamnen i Åbo med allt bohag lastat på en tvåhjulig kärra. Åland II står där och väntar och en hytt finns reserverad för mor och barn. På lördag är båten framme, troligen i Östra hamnen. En lastbil kör mor och barn med bohaget till till vauvas farmor i Långbergsöda Saltvik. Det är första gången svärmor och svärdotter möts och ingendera förstår den andras språk.
Några veckor senare kommer pappa till Åland för att börja skolgången. Han har hyrt ett rum på Södragatan 18 nära skolan. Det finns varken el eller vatten in och bostaden är dragig.Efter alla utståndna mödor under de senaste månaderna får den lilla familjen i alla fall äntligen vara tillsammans igen. De har mycket att ta igen och den första tiden blir en anpassningstid, då de nu är tre istället för två.
Mamma skriver i sin dagbok att hon ville skriva om förlossningen så att flickan en gång ska få veta hur det var.
Det som inte står skrivet någonstans är att vauva 23 år senare får en stor övertidsflicka på Kvinnokliniken i H:fors. Hon kallas för ”emäntä” på avdelningen och väger 4830 gram. Hennes mor repar sig först efter en blodtransfusion. Hon fick förresten också en mjölkstockningsfeber i slutet av graviditeten ute i Korpo skärgård, men där kom Doctacillinet omgående med buss från Åbo, ombesörjt av barnmorskan Wilkman.
Skillnaderna mellan fyrtiotalet och sextiotalet är ändå större än likheterna. Det är fred i landet och samhället utvecklas snabbt.Tron på vetenskapen och framtidstron är stark. Ingen krigsfront kräver läkare, utan kåren är fulltalig och utvilad på hemmaplan. Det finns mediciner mot barnsängsfeber och slappa livmödrar. Bostäderna har vanligen kök och badrum som mycket underlättar barnavården. Och ytterligare: Heidekenvauvans pappa levde farligt på sjön medan Kvinnoklinikbabyns pappa fanns i närheten hela tiden. De fick vara tre från början.
Man talar idag mycket om barns anknytning till föräldrarna. Vi krigsbarn är ofta försummade på det området. Vi har skickats bort, lämnats i andras vård för en tid, levt utan en eller båda föräldrar. Det är inte ovanligt att vi fått växa upp i en atmosfär av ångest och oro, våld och missbruk och med knappa kärleksyttringar. Knapphet har varit vår arvedel och konsekvenserna kan man diskutera.