Karin von Wright – sjuksköterska, laborant, cytologassistent, hum.kand.

Karin von Wright kom under sin yrkeskarriär att göra flera osynliga, inte uppmärksammade insatser inom medicinsk forskning. Trots förutsägelser om att hon var praktisk och ointellektuell, visade hon sin omvärld att hon kunde klara av ett ansvarsfullt och självständigt arbete. Karin deltog i arbetet med att utveckla Rh-immuniseringen och arbetade under ett decennium på Röda Korsets blodtjänst, slutligen som översköterska för både det kliniska och det serologiska centrallaboratoriet. Och då Finland, som ett av de första länderna i världen, började utveckla screeningundersökning av papaprov (de s.k. massundersökningarna), var hon djupt engagerad i det arbetet. Hon var också med om att grunda Cytologassistentföreningen och var aktiv i föreningen. Och i 63 års ålder tog hon tog sin hum.kand. examen på bara två och ett halvt år.

Karin föddes hösten 1920 i New York som mellanbarnet i familjen. Faderns arbete hade fört familjen till USA på ett par år. Fyra månader gammal reste Karin på sitt amerikanska pass till Finland då familjen flyttade tillbaka hem och bosatte sig i Helsingfors, där de bott innan flytten till New York.

Ungdomstiden och kriget

Karin hade en storebror och en lillasyster. Systern skriver i sina memoarer att deras mor hade bestämt hurdana barnen var: Karin var praktisk och ointellektuell, medan brodern var ett intellektuellt geni och systern intellektuell och opraktisk. Det var antagligen orsaken till att Karin inte fick gå studentlinjen utan den s.k. praktisk-språkliga linje, som hennes mor, aktiv i skolans styrelse, varit med om att inrätta. Kanske hade Karins liv blivit ett annat om hon gått studentlinjen.1 Karin var 16 år då hon 1937 fick sitt avgångsbetyg från åttonde klassen i Privata svenska flickskolan (Laguska skolan) i Helsingfors. Det första året efter skolan tillbringade hon i en klosterskola i Bryssel för att lära sig franska. Hemma igen i Helsingfors läste hon engelska, övade stenografi och maskinskrivning i vilken hon uppnådde stor snabbhet. Men så kom kriget. Under vinterkriget arbetade Karin en tid, efter att ha gått en sanitetskurs för Lottor, som sanitetslotta på krigssjukhuset i Gamlakarleby. Kriget hade satt stopp för hennes planer att resa till Bryssel för att bygga på sin kunskaper i franska. Kanske var det upplevelserna i kriget och avsaknaden av studentexamen som gjorde att Karin valde att bli sjuksköterska. Efter avslutad treårig sjuksköterskeutbildning vid Helsingfors stads sjuksköterskeskola (1940-1943) gick hon en sex månaders specialutbildning i laboratoriearbeten vid Stengårds sjukhus i Helsingfors. År 1943 hade hon införts i sjuksköterskereserven. Från maj till september 1944 arbetade hon på laboratoriet på krigssjukhuset i Nyslott.

Egen familj

Karin gifte sig i juni 1944, bara några dagar efter det att det ryska storanfallet på Karelska näset hade inletts, under vilket många av Karins och hennes mans vänner hade stupat. I efterkrigstidens Finland var det ont om bostäder, 11 procent av landets befolkning var bostadslösa. De nygifta hade tur då de fick bo som underhyresgäster i en liten lägenhet vägg i vägg med Karins föräldrar i Tölö. Två år senare, då Karins man, som arbetade på sin doktorsavhandling i juridik, fått tjänst som lärare vid Statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi var det också svårt att hitta en bostad i Åbo. Bostadsfrågan löstes dock så att de med sin nu knappt ettåriga dotter kunde byta bostad med en fempersoners familj. Så från att Karins familj i Helsingfors hade bott med badrum, toalett, varmt och kallt rinnande vatten fick de flytta till en bostad med två små rum, med köket i en skrubb och med enbart kallt vatten, inget badrum. Toaletten låg en trappa ner i trapphuset. Under tiden i Åbo deltog Karin bland annat aktivt i planeringen med att inrätta en fransk lekskola. Hon tog också upp sina studier i franska och blev mycket god vän med den unga fransyskan Jacqueline, som hade anställts som barnträdgårdslärare i Åbo. Jacqueline förde också på morgnarna Karins då 3-åriga dotter till lekskolan. Vid lunchtid gick de två till Gezeliusgatan för att äta lunch tillsammans med Karin och hennes man, som också kunde franska. De åren talades det mycket franska i familjen. Vänskapen med Jacqueline, som senare gifte sig och flyttade till Haiti, bestod hela Karins liv.

Rhesusbarn och flytt tillbaka till Helsingfors

År 1947 föddes Karins andra dotter, som bara levde i 24 timmar. Som dödsorsak antecknades ”okänd”. När Karin sedan 1950 väntade sitt tredje barn kom hon att ingå i läkaren Harri Nevanlinnas Rhesus-projekt (Rh-projekt), då det visade sig att barnet var ett s.k. Rhesusbarn. Ett blodbyte på barnet måste göras och blodbytena gjordes på Barnkliniken i Helsingfors. Därför flyttade Karin med sin då 4-åriga dotter tillbaka till Helsingfors, där hon fick hon disponera två små s.k. tjänarinnerum hos sina föräldrar i Tölö. Karins son föddes i augusti 1950. Karin hade tidigt bestämt sig för att hon inte ville flytta tillbaka till Åbo. Tack vare Arava-systemet, som införts 1949 för att genom fördelaktiga statliga lån till byggföretag råda bot på den stora efterkrigstida bostadsbristen, tecknade familjen en lägenhet i ett hus som skulle byggas i stadsdelen Munksnäs, som 1946 blivit en del av Helsingfors. Bygget blev mycket försenat, bl.a. på grund av strejker och svårigheter med materialleveranser, varför Karin bodde kvar med sina två barn i Tölö tills hon kunde flytta till ett eget hem.

Karin flyttar

Flytten till Helsingfors 1950 blev permanent. Karin skilde sig och blev ensamförsörjare med två små barn. De första åren bodde hon med barnen i Munksnäs. Arbetsvägen med spårvagn till laboratoriet på Unionsgatan tog lång tid, varför arbetsdagarna blev långa. Men tack vare att familjen under denna bostadsbristens tid hade en barnflicka inneboende, löstes frågan med barnpassningen. Några år senare flyttade familjen till Mellersta Tölö och då blev vardagen lättare, barnens skolor låg nära hemmet och Karins arbetsväg var kortare. Tio år på Röda korsets blodtjänst för att klara sig ekonomiskt började Karin först arbeta på ett kliniskt laboratorium. Ett år senare, 1952, fick hon anställning på laboratoriet på Finlands Röda Kors blodtjänst. Chef för laboratoriet var Harri Nevanlinna, den läkare som utfört blodbytet på hennes son. Harri Nevanlinna var förutom läkare också vetenskapsman och en internationellt ansedd forskare. I arbetet på Blodtjänsts laboratorium ingick förutom rutinundersökningar av blodgivarnas blod också olika forskningsarbeten.

Karin deltog i forskningsarbetena och kom att arbeta som Nevanlinnas personliga forskningsassistent. Hon deltog i arbetet med att utveckla Rh-immuniseringen, ett av världens effektivaste system för förebyggande av Rhesus sjukdomen.2 Innan detta var möjligt bidrog Karin många gånger med sitt Rh-immuniserade blod (hon gav blod) som användes för att vaccinera väntande rhesusmödrar. Karin deltog också i forskningen av koagulationsfaktorer hos patienter med blödarsjuka (hemofili). När laboratorieverksamheten utvecklats och Röda Korsets blodtjänsts Centrallaboratorium inrättats ändrades Karins ansvarsområde först till avdelningssköterska och senare till översköterska för både det kliniska och det serologiska centrallaboratoriet.

Karin var mycket intresserad av sitt arbete. Hon skickades därför flera gånger på studieresor utomlands för att lära sig nya metoder som sedan togs i bruk på Blodtjänsts laboratorium i Finland. Hon arbetade bl.a. i Schweiz, Danmark och Sverige. Tack vare sina goda språkkunskaper, förutom de båda inhemska språken behärskade hon tyska, franska, engelska och de skandinaviska språken, lade hon också grunden till ett gott samarbete med de olika laboratorierna hon arbetat på och vilket alla parter sedan hade nytta av. Då Karin 1952 började arbeta på Finlands Röda Kors blodtjänsts laboratorium var de fyra anställda, de två läkarna medräknade. När hon 10 år senare, år 1961, slutade som översköterska, hade laboratoriet 20 laboranter. I arbetsintyget skriver (skrev) Nevanlinna att Karin med sina språkkunskaper och sin yrkeskunskap står på en avsevärt högre nivå än laboratoriepersonal med detta slag av grundutbildning i allmänhet. Vidare skrev Nevanlinna att han kan rekommendera henne för självständigt forskningsarbete eller en ledande ställning på ett stort laboratorium eller motsvarande.

Nya utmaningar: Screening och papaprov

Arbetet på Blodtjänsts laboratorium skedde under stor tidspress. Det var ofta frågan om minuter för att få fram svaren på t.ex. blodgruppbestämningar för transfusioner i samband med större kirurgiska ingrepp. Kanske var det arbetsbördan eller kanske intresset att göra något nytt som fick Karin år 1961 att flytta till Bulevardens Laboratorium. Arbetet där omfattade bl.a. blodgrupps- och Rh-bestämningar samt syfilistestanalyser. Många av dessa analyser hade hon också utfört på Blodtjänsts laboratorium. Men det som här var nytt var de cytologiska cellproven, de s.k. papaproven, med vilka man kunde konstatera förstadier och tidiga utvecklingsstadier av cancer i livmoderhalsen. Karins huvudsakliga uppgift blev nu de cytologiska proven. Hon gjorde papanicolaou-färgningarna av cellproven och den mikroskopiska första granskningen av proven. Cytologen, ofta en patolog, gjorde den slutliga granskningen och ställde diagnosen. Karin utförde arbetet med de cytologiska proven på Kvinnokliniken under personlig handledning av docent Sakari Timonen. Det var på hans initiativ man i Finland, som ett av de första länderna i världen, började med screeningundersökning av papaprov, de s.k. massundersökningarna. 3 När de avgiftsfria gruppundersökningarna av gynekologiska cellprov (papaprov) inleddes 1963 började Cancerföreningen i Finland inrätta cytologiska laboratorier. Den första januari samma år, 1963, anställdes Karin som avdelningssköterska på det första cytologiska laboratoriet. Laboratoriet fungerade i samband med Helsingfors cancerpoliklinik på Radiumhemmet i Tölö. I mitten av 1960-talet hade Cancerföreningen tre cytologiska laboratorier, ett i Helsingfors, ett i Tammerfors och ett i Vasa. Med tiden inrättades flera.

Karin var med om att grunda Cytologassistentföreningen

En av Karins kolleger berättar hur tanken att grunda en förening för cytologassistenter uppstod. Jag vill minnas att Karin och jag började fundera på att det med tanke på fortbildningen kunde vara bra med en egen förening för cytologassistenterna. Visst fick vi delta i de kurser och fortbildningsdagar som cytologernas (patologer) egen förening ordnade. Men att kunna ordna kurser för vår yrkesgrupp var något av en hederssak för oss.” 4 Föreningen Suomen Sytologiassistentit ry (Finlands Cytologassistenter) grundades 1969. Föreningen är fortfarande verksam och dess syfte är att genom att följa med inhemsk och internationell kurs- och seminarieverksamhet främja och stöda medlemskårens vetenskapliga och yrkesmässiga kunnande. Föreningen ordnar också seminarier för att stärka cytologassistenternas kompetensutveckling och för att de ska kunna följa med forskning inom området. Kurserna har också som syfte att skapa en yrkesgemenskap mellan medlemmarna. Karin valdes till vice ordförande i den nygrundade föreningen och 1971 valdes hon till ordförande, en post som hon sedan innehade i flera år. Föreningens fortbildningskurser ordnades bl.a. på Cancerorganisationens kurscentrum i S:t Michel och intresset för kurserna var stort. Resorna företogs med buss och för den praktiska undervisningen behövdes mikroskop, varför alla deltagare packade med sig sina egna mikroskop. Karin deltog ofta som en inspirerande lärare på kurserna. Deltagarna kom från hela landet. Cancerorganisationens laboratorier fanns på många orter i landet.

Karin avlade den internationella cytologiexamen

Under 1970-talet var det internationella samarbetet aktivt och Karin deltog i flera kongresser utomlands. Också det nordiska samarbetet var livligt. År 1971 var Karin med som konstituerande medlem i Sammanslutning för Cytologassistenter i Norden. När det 1971 för första gången var möjligt att i Europa avlägga den internationella cytologiexamen vid IAC (International Academy of Cytology) reste Karin och två andra cytologassistenter från Finland till London för att delta i kongressen och dessutom avlägga examen. Karin var mycket stolt över sin examen och diplomet hängde alltid på väggen i hennes arbetsrum. På den tiden gjordes examen på engelska, idag kan den göras även på finska och svenska. En av Karins medarbetare berättar: ”När jag senare själv blev avdelningssköterska var det Karin som var den inspirerande förebilden för mig i mitt eget arbete som avdelningssköterska. Karin var rättvis, alla arbetsuppgifter var lika viktiga, alla arbetsskeden var ju beroende av varandra.”5

Ett nytt liv efter pensioneringen

Karin arbetade på Cancerorganisationernas centrallaboratorium till sin pensionering 1980. Sedan gjorde hon det hon alltid drömt om: hon skrev in sig vid Helsingfors universitet (med dispens av rektorn eftersom hon inte var student) och studerade historia och konsthistoria. Hum.kand. blev hon 1983. Hon tog sin examen på bara två och ett halvt år. Sin hum.kand. uppsats skrev hon om Synen på den svenska befolkningen i Finlands historia.6 Efter pensioneringen blev Karin ofta inkallad till laboratoriet då det behövdes extra hjälp och dessutom fortsatte hon i många år med att som frilans undersöka papaprov hemma. Det hade hon också gjort under alla de år hon arbetat som cytologassistent, eftersom det behövdes både för att dryga ut lönen och för att det var brist på cytologassistenter. Så gott som alla kvällar satt hon hemma vid mikroskopet. Karin hade alltid ansetts vara rätt okonventionell. Hon kunde också vara impulsiv, men det väckte ändå rätt stor förvåning då hon 1991 flyttade från Helsingfors till en liten lägenhet i ett flervåningshus i Ingå kyrkby. Ingå var bekant för henne sedan barndomens somrar i Ingå skärgård. Karin hade alltid haft lätt att knyta kontakter och i Ingå fick hon nu nya vänner i alla åldrar. Här återknöt hon också kontakten med en del av ortsborna som hon umgåtts med under sina ungdomssomrar. Hon gick med i Ingå kyrkby Marthakrets, där hon var vice ordförande 1994. Hon blev också aktiv i församlingsarbetet och fungerade som kyrkvärd i Ingå församling. För att ta sig till Ingå bycentrum använde Karin cykeln som fortskaffningsmedel under den tid gatorna var bara och på vintern var det sparkstöttningen som gällde. Simbassängen i husets källarplan utnyttjande hon flitigt, för simma det hade hon gjort hela sitt liv.

En obotlig sjukdom tog över

Karin som alltid varit fysiskt aktiv började plötsligt få svårt att gå. Men det hindrade henne inte från att i april 1996 anmäla sig till en resa till Chile. Tyvärr hann hon inte åka på den resan. I augusti samma år fick hon diagnosen ALS, amyotrofisk lateralskleros, en obotlig neurodegenerativ sjukdom som angriper de motoriska nervcellerna. Detta leder till muskelförtvining. Karin dog bara två månader efter att hon fått diagnosen.

Hur hade det gått om?

Hur hade Karins liv tett sig om hon gått studentlinjen och tagit studenten? Hade hon valt en annan bana än sjuksköterskans? Hon hade ju av sin mor klassats som praktisk och ointellektuell. Men ensam med två små barn var hon tvungen att klara det mesta själv, praktisk eller inte. Hon var orädd, initiativrik, snabbtänkt och temperamentsfull. Hammare och spik kunde hon hantera när det behövdes. När hon inte satt vid mikroskopet satt hon med en bok i handen. Under 70- och 80-talet var Doris Lessing en av hennes favoritförfattare. När hon efter pensioneringen äntligen kunde börja den akademiska bana hon alltid längtat efter hade hon också siktat på att fortsätta studierna efter avlagd hum.kand.-examen. Men tyvärr räckte krafterna inte till. Det är möjligt att ALS-sjukdomen redan då påverkade hennes fysik. Men hon fortsatte trots det att leva ett aktivt liv med nya utmaningar.