Karin Ingeborg Häggman - Evakuerad krigsänka i Sjundeå.

Hos mommo på sextiotalet

Vårt sommarställe låg bara en kilometer från min mormors gård, Sigfrids. Mormor kallade vi alltid mommo. När jag lärt mig cykla fick jag som uppgift att cykla efter mjölken till mommos. Bak på pakethållaren hade jag en papplåda fastsurrad och i den satte jag mjölkkannan. Ofta stannade jag hos mommo och min ogifta moster Doris några timmar och om det råkade vara mat som jag gillade så åt jag där. Man åt mitt på dagen på Sigfrids. Det var inget speciellt med det, solen sken in genom fönstret och sommaren var vacker därute. De vuxnas prat, flugornas surrande och doften av ängsblommorna på bordet gav just den trygga stämning som barndomsminnena är inlindade i. Mommo satt alltid i köket med ryggen mot diskbordet. På bordet fanns nypotatis, salt braxen och dillsås gjord på mjölk. Egentligen åt vi ju ”potäter, braaxn och dilldåppå.” Det var jag som hade fått gå efter fisken i salttunnan som stod i loftets nedre våning. Braxen fanns det rikligt av i sjön Vikträsk. Ingen hade fiskat där under Porkalaparentesen och varje vår fångades nu massvis av braxen som folket däromkring saltade ner i tunnor.  Mommos hus låg i Karskog, flera kilometer bort från Vikträsk, men bekanta såg till att mommo fick sin fisk i alla fall. Jag gillade att mosa potatisen och blanda den med såsen. Mommo åt värdigare. Berättelserna som surrade i köket var oftast indelade i före evakueringen och efter. Tidigt lärde jag mig det ordet. Evakueringen. Någonting som delade upp tiden i före och efter. Det som hänt före var en evighet sedan och det skulle dröja tills jag blivit vuxen innan jag kom mig för att fråga lite mer om den tiden. När tiden för frågorna kom var jag lärare. Jag skulle skriva en pjäs för mina elever som handlade om Porkalaparentesen eftersom vår skola i Sjundeå ligger på det område som varit arrenderat till Sovjetunionen i elva år. När jag beslöt mig för att intervjua min mormor var hon redan 85 år och efter lite övertalning gick hon med på att låta mig banda vårt samtal. Samtalet kom att beröra mycket mer av hennes liv än bara evakueringen. Jag kompletterar här också hennes historia med min mamma Gunnels, mina mostrars och min morbrors minnen. Det här är berättelsen om min mormor Karins liv:

Karins barndom

Karin bodde som barn på Grevas i Sjundeå, nära Käla station. Släkten hade bott där i generationer. År 1711 kom gården i släktens ägo.  ”Vi var åtta syskon. Jenny, Elsa, Martha och jag och tre pojkar. Min mamma hett Amanda Sofia och min pappa Emil Johan. Min mormor säger att de var åtta barn och jag kom inte att fråga henne mer om det, fastän hon räknar upp sju. I en släktutredning står det att den nästäldsta flickan var född år 1900 och hette Elna Sofia, men mer om henne har jag inte fått reda på. Min morbror berättade att brodern Einar föddes två år efter Emil Johans död. Hans biologiska far jobbade på Grevas och hette Berglund. ”Pappa dog i lunginflammation. Han 47 år då. Han sådd på åkern och så to han bort så att han var bara i skjortan och så fick han lunginflammation. Och så var han på sjukhuset och så dog han där. Jag var sex år och dom där tanterna som var där, begravningen var ju hemma då på Grevas, dom fråga utav mig att; jag grät int heller? Men så had jag svara att jag kund ju int gråta när det va så många människor. Och int förstod man det hela, sidu, riktigt heller. Man var ju sex år.” Min morbror berättade också att han hört som barn att Emil Johan dessutom hade druckit iskallt vatten från brunnen, och att detta ytterligare skulle ha bidragit till att förkylningen blev till lunginflammation. ”Men det kommer jag ihåg av honom bra att när han had vari till Tjörslätt till han Biaudet att han siter på köksbänken och berättar sen för oss alla, alla sat vi ikring honom sådär, och hörd vad han Biaudet sagt. Och sen mådest han till sjukhus. Och dit blei han. Och alla hoppats så att det sku gå om men det gick int bara” Amanda Sofia blev änka. Hon hade en stor familj och hela hushållet att sköta. Karin reflekterade över hennes öde: ”Vet du hon had ju så mycket arbet med åtta barn, lagårn full med kor, trettio kor och fyra hästar. Att det var nog fullt sjå för henna. När pojkarna var mindre så mådist de vara tre karar och alla sku ha mat och alla bodd där, int had di ju familjer så sidu man ha fundera efteråt hur hon fick allt att gå i lås. För först sku det vara mat på moron och sen sku man föra kaffe om man var på åkrarna och sen kom dom hem till middan och sen sku de ha eftermiddagskaffe och så sku det kvällsvard. Att hon hann och att hon orka. Och hon sku diska mjölkkannorna och stånkorna och allt ana som hon höll på med.” Jag frågade om min mormorsmor var glad och sjöng, för det hade min mamma berättat att hon gjort och på det svarade mommo: ” Att jo nu minns jag och på söndagarna läst mamma söndagstexten för oss. Men då var jag ju ren stora flickan när jag liksom hörd på den.” Både inomhus och i ladugården fanns också utomstående hjälp som var med i hushållet som Amanda Sofia ansvarade över.”Men vi fick nog alla hålla på” ”Vi flickor hjälpte till, när vi blev större och hann och int var i skolan. Först var vi tidigt på moron i lagården och sen när andra for ut och jobba så sku vi också ut. Från den tiden då det var skola så var man ju i skola, men sen så börja man med det att man räfsa brantarna på åkern, det var det första man kund göra. Och det var ju bara brantar för det var inga täckdikat den tiden. Så det kund man ju göra när man var ännu skolflicka att man räfsa brantar. Int va det ju så myky anat sen”. Karin ville börja i Grankullas samskola, för Martha och kusinen Georg hade gått där. Också en grannflicka Svea hade gått i samskolan. Senare skulle också Einar gå där. Det ansågs viktigt att Einar fick utbilda sig eftersom han inte hade arvsrätt till gården. Han utbildade sig till agrolog och blev förvaltare på Pockar gård i Lappträsk. Men skolplanerna för Karins del skrinlades… ”Jag var dit och prova. Jag had läsi på somarn finska med Timofej. Och han var ryss och han bodd där lite framåt från handelslaget. Så jag läst finska med honom och så for jag till förhör på höstn. Och då sku jag ha sluppi men jag kund int tillräckligt finska så jag sku ha måsta läsa extra finska. Och så had dom måla där i skolan och vet du vad där lukta och jag blev så sjuk när jag for hem och så for jag int dit fler gånger. Ja va så sjuk, ja va så sjuk… Jag skulle då få börja på tredje klassen. Jag sade åt mamma att jag inte far tillbaka till skolan för att jag skulle måsta öva mera på finskan och för att jag blev sjuk av att vara där.  Martha, Svea Georg had gått där tidigare. Men jag prova till trians klass sidu och jag sku ha sluppi till trian för allt ana men int för finskan. Amanda Sofia försökte inte övertala dottern att försöka på nytt, ”Int va hon o yrittä de där nu vad det jag själv som had vila prova.”  Karin fick göra beslutet om skolgången själv.

Karin bildar familj

Några år senare flyttade en ny familj, Häggmans, med många barn från Österbotten till Mangs, en granngård till Grevas. Pappan i familjen hade tjänat ihop pengar i Amerika och kom nu med sin familj och andra släktingar till Sjundeå. Jag frågar om min morfar, Thure.  ”Han bodd i Mangs, där över tegarna. Dom flytta ner hit och då var han i militärn. Han var Österbottning ” Thure var tre år äldre än Karin. Jag frågar om hon tyckte att han var snygg och hon svarar småskrattande och lite generat ”Int vet jag, säkert, säkert tyckt ja. Du sir honom där på bilden”. Jag undrade också om Thure genast börja uppvakta henne” Nå nu int genast. Vi var i sångkörn tillika och di där flickorna Ellen och Bertha (två av Thures systrar) var ju där. De hade så hemskt många barn.” Karin och Thure deltog i sångkören i Pickala. De for också till sångfesten i Åbo år 1926 och då hade Karin sin folkdräkt på sig. Karin hade gått på vävkurs i Fågelvik 1925 och vävt tyget till dräkten själv. Folkdräkten var då ny i Sjundeå och alla flickor i kören var klädda i folkdräkt på sångfesten i Åbo. Folkdräkten använde min moster Doris senare, för hon sjöng också i kör. Sångkörerna i Sjundeå var aktiva och det ordnades också flera sångfester i Sjundeå. Föreningslivet i Sjundeå var livligt och Karin var aktiv martha. Marthorna ordnade kurser i bland annat trädgårdsskötsel, matlagning, konservering, renhållning i ladugården och förstås sykurser av olika slag. Karin var intresserad speciellt av vävning och vävde lakan, handdukar, borddukar, bolstervarstyg, dammdukar med mera. Thures föräldrar sålde Mangs gård och Thure och Karin kunde köpa gården Heicka i december år 1927. Heicka fanns på samma backe som Grevas. ”Jo, och så gifte vi oss. Och så köpte Thure och jag gården Heicka i december 1927, som låg precis bredvid Grevas, på samma kulle. Heicka va Rytis, han presidentens, men han bodd int själv där utan det var brodern hanses som bodd där och skött om det.” Gården Heicka hade bytt ägare många gånger och när det blir tal om Heicka drar sig ännu Karin till minnes en händelse från barndomen som utspelades under inbördeskriget. ”Där had varit så många ägare bland annat så bodd där dedär Äröläs och då var det inbördeskriget. Och när dom börja och kriga så for vi till källaren. Där va en go källare i Heicka och dedär Äröläs di had en storer pojke och han var felaktig, han var tassig! Och han gick inåt och så börja han kasta potäter på oss andra och vi blev rädda men dit mådest vi vara så länge det pågick dedär krige. Dom kom riktigt där över åkrarna.”(de röda) Lån till köpet fick Thure och Karin av Thures föräldrar. Men Thures föräldrar bodde en tid på Heicka innan de flyttade tillbaks till Österbotten, till Amerikagatan i Jakobstad. Det unga paret hade då redan fått sitt första barn, Märta, som föddes 1928. Karin ville rå om sitt hem själv så hon flyttade inte till Heicka förrän svärföräldrarna flyttat ut.

Livet på Heicka

I tolv år levde Karin och Thure lyckligt med sina fem barn. Märta, Gunnel, Doris, Gösta och Gretel föddes mellan åren 1928 och 1935. I ladugården fanns det 13-14 kor, tjuren Felix, hästar, suggor och höns. Arbetsfolk fanns det också på gården, så nog hade Karin ett stort hushåll att sköta. Men det fanns också tid för umgänge med grannar och släktingar. Dessutom ordnades det på denhär tiden i Sjundeå sommarfester med tablåer och också andra fester. Min mamma kom ihåg hur hon blev varnad att inte spilla på duken när de var bjudna till Pickala gård på julfest. På tal om att föda barn berättar Karin att hon ”hade lämpligt att föda”. Ändå var hon hela tio dagar på sjukhuset med den första, ”det brukas så då” men sen så blev tiden på sjukhus kortare för vart barn, så med Doris, den tredje i ordningen, var hon bara fem dagar på sjukhus. Men det var viktigt att inte stiga upp efter förlossningen. ”Alla är födda på sjukhuset i Helsingfors förutom Gretel som är född hemma Hon kom, dendär barnmorskan kom dit, och då höll jag på och baka surbröd just då, och hon sa att far ingenstans när det har gått så bra med dom andra. Och sen när jag fick Holmströms mor dit en vecka och sköta huset så gjord jag så. Och så var jag opp på vind sen. Jag fick vila där i vindskamarn. Och hörd du, bland annat sen så, jag had väl varit två dar där, så kommer det nån opptultandes för trapporna som ropa: Mamma pepp in mej!  Mamma, pepp in mej! Och det var ju då Gösta. Hur han nu hade fått nys om att jag var dit. Och kom till rätta dörrn. Han var ju bara två år då. Och så mådis jag opp och släppa in och man sku ju inte få stiga opp på den tiden. Och jag tog honom och så kröp han bakom min rygg och så somna han. Och var så nöjder.” Jag frågar om det var speciellt viktigt att få en pojke till ett jordbruk. Och då berättar Karin: ”Det var nog viktigt, vet du, att få en pojke, att sen när vi kom hem så då had Weckström bil där på station och då tog Thure biln och skjussa hem oss. Och när vi kom till övergången så tar Thure och lyfter opp Gösta när Svarven kommer förbi. Att det var så väl att han fick pojki sen, att han riktigt lyft opp honom, sådär riktigt opp”. (Väl här i betydelsen bra.) Svarven var bonden på Svarvars gård. De äldsta barnen började i Pickala folkskola. När barnen var lediga från skolan hjälpte de ju till på gården men de gick också på somrarna i simskola vid gårdsbron på Pickala gård. Märta och Gunnel blev båda simmagistrar där. De var nog så stolta över den titeln båda två!

Karin blir krigsänka

Men i november 1939 var det slut på friden. Thure blev inkallad och for som alla andras söner, makar och fäder till fronten. Han hann hem på en permission, två dagar. ”Han slapp ju hem en gång. Ett par dagar. Nog var det roligt. Och då sku Gretel rompa med honom när han var och si på ägorna och så där. När Thure for tillbaka till fronten tog han mat med till de andra som deras egna skickat med. Sjundeåboana var på sama ställe. Men den 18 februari 1940 stupade han. Det kom bud genom lillbyggningen där breve. Och där bodde Kulmalas och hennes son va o dit och hon had fått brev från fronten tidigare än jag fått. Där sto det att Heickin hade stupat. Och då for jag till Karéns till Pickala för hennes karl var på sama ställe, om hon ha hört någå men int had hon hört någå hon heller. Men sen följande dag så var Hallbäck och ringd sen att det är sant som jag sagt. För jag hade ringt till honom och fråga. Det var skolläraren Hallbäck som gav det slutliga beskedet per telefon. Karin blev ensam med fem barn: en fyraåring, en sexåring, en åttaåring, en tioåring och den äldsta elva år gammal. Hon var nu 33 år gammal och krigsänka. ”Det var på lagårdvinn. De träffa honom på lagårdvinn så att han hoppa ner i sama veva me stalluckan. Det var nog en granat.” Åke Fröberg berättade om händelsen för mig. Åke var gruppchef för en halvpluton där Thure ingick. Ryssarna hade besatt en ladugård i byn där de var och Åke och han män fick order att besätta en annan ladugård som var 400 m ifrån. Prickskyttarna Thure och William Roms låg på pass i gaveln på ladugårdsvinden när de hörde en avfyring bakifrån, från eget artilleri. Den första hade landat 400 m från ladugården, den andra 200m och den tredje hade träffat. I det samma hade Thure kommit nerramlande i trappan från vinden och sagt att: Det är slut med mig. Åke trodde att en eller flera skärvor träffat honom i ryggen. Den andra, William, hade dött med detsamma. Att det var eget artilleri som förorsakade två människors liv blev nedtystat till en början. Men senare fick Åke det bekräftat i en bok om vinterkriget att det var sant det som de som varit på plats hade vetat, att det var de egna som sköt. Men Åke konstaterade att sådana olyckor säkert också hände på den andra sidan. De stupade skickades hem för begravning. Det var flera stupade från Sjundeå som begravdes samtidigt. ”Dom kom ju alla hit. Dom neka mej ti si. Han had vari liksom att han grimasera så där och han blei så, stelna på det viset så att Martin och Ellen så honom, men dom sa att jag int ska si och så så jag inte. Men jag harmades efteråt att jag int så. Och jag tyckt att nog kund jag ju ha sitt lika bra så som att jag vet hur det va. Karin behöll sin vigselring och gav en annan guldring i stället till insamlingen för Finlands armé. Vigselringen var ett viktigt minne av Thure. Hon tyckte att hon hade ren offrat så mycket. Under en av vinterkrigets sista dagar stupade Karins bror Emil. ”Det var riktigt av de där sista dagarna som de träffa honom. Det var så hett där då på Karelska näset”.  

Mellankrigstiden

Kriget var slut och Karin var ensam med fem barn och med ansvar för en hel gård. Men hon försökte se framåt. Karins egen mamma Amanda Sofia fick livmodercancer och Karin och hennes syster turades om att vaka med henne på Grevas. Hon hade svåra plågor. Det finns ett foto som är taget efter begravningen. Karin står på Heickas trappa med alla sina barn i fina nysydda kläder. Ganska snart var det krig igen och Karins andra bror, Einar, stupade. Krigsåren var tunga men på en bondgård fanns det i alla fall mat. Gretel som var yngst hade en krigsfadder i Sverige som skickade lite böcker och kläder åt henne, men annan hjälp fick Karin inte. Men barnen växte och hjälpte mycket till med allt. Karins bror, Ture Nordberg, var den enda av karlarna i Karins familj som överlevde krigen.  Han hade visserligen granatsplitter i armen men han levde i alla fall. Karins svärmor blev änka ganska snart efter att de flyttat till Jakobstad och som änka kom hon för rätt så långa perioder på besök till Heicka. Karin kämpade framgångsrikt på med att sköta gården. Hon skaffade elektricitet till huset och en motor till tröskverket! Barnen växte och var friska. Min mamma brukade berätta om sina fina barndomsminnen med sina syskon, djuren på gården, släktingarna och grannarna i den vackra gårdsmiljön på det lilla berget där de båda gårdarna var. På somrarna var klipphällarna varma och träden speglade sig i den stora vattensamlingen på berget bakom huset. De två äldsta blev tonåringar och spelade stenkakor på grammofonen. Gunnel skrev ett tjockt vaxdukshäfte fullt med den tidens schlagersånger som de och deras vänner sjöng. Flickorna var med på upptåg med byns andra ungdomar vid sidan om det ständigt närvarande vardagsarbetet på gården. Karin fick nog hålla ett vakande öga på sina vackra levnadsglada flickor! Livet verkade ordna upp sig för familjen i alla fall.

Evakueringen

Och så i september 1944 kom nästa slag. Rykten började surra om det hårda krigsskadestånd som Finland var tvunget att betala till Sovjetunionen. Också delar av Sjundeå, Kyrkslätt och hela Degerby skulle arrenderas till Sovjetunionen för femtio år. Snabbt besannades ryktena och alla lyssnade när von Born i radion läste upp nyheten om krigsskadeståndet. Ännu visste man inte säkert var gränsen skulle dras men det klarnade fort att Heicka och Grevas var på det så kallade Porkalaområdet. Tio dagar hade man på sig att flytta. Under de här tio dagarna skulle Karin hitta ett ställe för familjen och djuren, skörda havren, ta upp potatisen och rötterna, alltså turnipsen, som odlades till djurfoder. Allt skulle flyttas; möblerna, husgerådet, det som fanns i källaren, vävstolen, jordbruksredskapen, verktygen, tröskverket, den övriga skörden som redan var tröskad och höet från ladan för djuren måste ju ha med sitt vinterfoder. AIV-fodret fick ändå bli kvar. ”På natten börja jag sen sortera mina byrålådor för jag had int nån reda på dom där pappren för jag måste få dom med och sånt. De var alltså husets papper, köpebrevet och sånt. De var Thure som had skött affären vid köpet och nu var det tyst och stilla när barnen sovd så jag fick sätta mig in i det. På morgonen börjades det nog genast med att ta opp potatis och det var lite att tröska också. Jag ringde på morgonen till Långstedts, alltså släktingar i Virkby och frågade om vi kunde komma till dem. Di skulle nog ta emot oss, men jag sku inte få några kor med där var fullt.” Medan Karin febrilt försökte komma på andra utvägar knackade det på dörren. Det var Aili Forsman.Hon hade jobbat som tjänarinna på Heicka för ett tag sedan och kom efter sina saker som hon lämnat i vindskammaren. Aili var nu hushållerska på Brantas i Harvs i Norra Sjundeå. Hon och husbonden Ralf Rönnberg hade blivit ett par och gifte sig också ett par år senare . ”Jag framkastade sådär nästan halvt på skoj så där, eller har du nån plats för oss och bo på Brantas. Då svarar hon vänligt att nå att vi har tänkt så med Ralf. Och så blei det sen. Di hade sinsemellan fundera att nu kund det kanske gå och det ble så länge att jag var väl tre jular där.” Så blev det bestämt. Karins familj skulle få bo på Brantas i salen och ha korna i deras nya ladugård. Aili cyklade iväg hem och Märta den äldsta som hunnit fylla sexton, fick gå med korna de sexton kilometrarna till Brantas. Hon och korna gick Sjundbyvägen. Märta har berättat att Majros fick åka på hökärran eftersom hon var för gammal och kobent för att gå så långt. Hon var ändå en så bra mjölkko att hon inte gick till slakt. Det ödet mötte tjuren Felix. Märta hade gått i mitten bland korna och på det sättet hållit dem lugna. ”Dom kond mjölka våra flickor! Och Märtha börja sen där i Brantas sköta korna och jag var ju därhemma och ordna.” Medan barnen var små hade Karin haft som hjälp en deja, Fanny Kulmala, men när flickorna växte fick de ta över mjölkandet. Nu var det bra att Märta kunde klara av korna ensam. På det sättet kunde Karin koncentrera sig på flyttandet bättre. Hon fick också evakueringshjälp. Det kom femtio unga soldater till Heicka men Karin skickade tjugofem av dem till Grevas. Några flickor kom också, de fick dra upp turnipsen, som var foderrötter som man odlade mycket på den tiden. ”Nu kom det lite hjälp. Int va det så myky med den hjälpen men nu kom dom och tog opp potäter och så var dom med lite och tröska, det sku tröskas och sånt förd vi till Köklax genast” Hästarna Boni och Donner körde i skytteltrafik med saker från Heicka till Brantas. Karin fick en lastbil till förfogande som förde möbler och annat från huset till Brantas. ”De hade börjat föra till Brantas och så var jag ner till Grevas och när jag kommer opp står Martin min svåger på trappan och ropar Hej Karin! Då ble jag så glad sen! Han kom från kriget. Han fick lov ti koma och hjälpa. Han had berätta förstås. Så att han var där sen och hjälpt med alltsammans. Så att det var egi folk. Annars sku dom ju kuna fara iväg med allt.” Med tåget skickade Karin arbetsredskap, virke och skörden till Köklax station, därifrån fick man så småningom ta det till Brantas. Martin och Gösta for till Köklax en natt för att vakta sakerna. Karin var ängslig över att någon skulle fara iväg med våra saker därifrån. Karin gick sist ut ur huset. Gunnel var också med på den sista resan från Heicka. Gretel hade fått fara några dagar tidigare och Doris och Gösta hade farit till Brantas kvällen innan. ”Jo, vi for på kvällen sen. Med häst och kärra. Två hästar och kärror efter.” Jag frågade min mormor om hon vände sig om och tittade när de lämnade hemstället. Det hade hon gjort och det var enda gången under vår pratstund som hon fick blanka ögon. Hennes fina trädgård med alla höstblommor, alla byggnader, åkrar, skogen och både hennes barndomshem och Thures och hennes gemensamma hem måste hon lämna. Hon skulle vara 87 år om 50 år när Porkalaområdet skulle återlämnas till Finland. När Karin lämnade Heicka var hon 37 år. ”Och när de ren var mörkt var vi framme i Branta och Aili hade kokat en god soppgryta åt oss. Där åt vi sen och sen for vi och sova”. Karin och barnen installerade sig på Brantas och den första oktober kunde Gretel och Gösta börja skolan i Karskog. Skolan började först då eftersom militärer varit inkvarterade i skolan i september. ”En egen spis hade jag lyckats skaffa mig, så jag kunde sköta hushållet själv. Och baka fick jag göra i Brantas lillbyggningen. Så int var det någon fara där int, För vi va så bekanta där med dom!” Märta flyttade snart till Helsingfors. Det gjorde också Gunnel. Hon skulle gå i handelsskola där och tog senare Gretel med sig så att Gretel kunde gå i Brobergska samskolan. Flickorna bodde som underhyresgäster hos en tant i Tölö på Oksanengatan. De kom ut med gengasbuss till Sjundeå på lördagarna och for tillbaka igen på söndagskvällen.

Karins nya hem

Men Karin ville ju förstås ändå flytta till eget hus och hon var och tittade på flera ställen. ”Jo, men sidu, int var det så gott ti få någå, nu visa dom flere, men int gilla jag alls, men underligt nog när vi kom dit till Karskog så tänkt jag att nåmen här sku man kunna bo. Det var liksom sådär ljust och klart. Att jag blev riktigt glad. Att det här tar jag!” På Sigfrids i Karskog trivdes Karin från första stund. Hon såg hur ”åkrarna sluttade fint ner mot bäcken” och hon var nöjd över att det fanns trevliga grannar nära. Stugan var inte stor men den var ändå egen. En stor kammare och ett kök. Genast började man bygga bastu, ”det var så nödvändigt”, och en ny ladugård. Tröskhuset och en liderbyggnad stod sen i tur . Och efter åtta år i Karskog kom Porkala tillbaka. ”Jag och Töttermans flickorna skidade dit ner sen så fort vi fick tillstånd. Men nog var det ödsligt där.” Både Heicka och Grevas hade blivit obeboeliga.  Tegelspisar var byggda i varje rum, där hade bott flera familjer. Flera gånger var Karin där den vintern och hon kom till att hon inte skulle orka rusta upp Heicka.” Först fick man arbeta här och bygga opp alltsammans, så jag sa att jag int orkar mer med det.”. Nej, Karin kunde inte tänka sig att börja om på nytt. Under de senaste åren hade Karin drabbats av en svår ledgångsreumatism och kunde inte arbeta som förr. Doris och Gösta bodde hemma med Karin och arbetade på Sigfrids. Doris skötte djuren och Gösta jobbade med de olika byggprojekten och allt karlaarbete. Gösta var intresserad av att köpa Heicka och efter ett par år gick alla med på det. Gösta jobbade nu för fullt i flera år med att få igång jordbruket på Heicka igen vid sidan om arbetet på Sigfrids.  När Gösta var 29 år, sex år efter återlämnandet av Porkalaområdet, kunde han flytta in i sitt nybyggda boningshus på Heicka tillsammans med sin fru Stina. Doris fortsatte att bo med Karin. Hon skötte och ladugården och allt annat praktiskt. Fastän Gösta flyttat till Heicka kom han ändå och skötte åkrarna. De andra barnen med familjer ställde upp med höbärgning, potatisupptagning, tröskandet av havren, för att inte tala om familjetillställningar som paltätandet efter grisslakten, julmiddagar och andra kalas. Alltid rymdes alla runt det stora bordet i kammaren. ”och det var nog faktiskt så att man har trivdats där.”

Ålderdomen

De sista åren av sitt liv bodde min mormor bekvämt i ett radhus i Sjundeå centrum . I rabatten utanför hennes lägenhet växte prunkande brandliljor som ursprungligen kommit från Heicka. Dem hade Märta hittat bakom tuppen på Heicka när de varit och tittat på förödelsen efter parentesen. En liten rest fanns kvar av trädgården trots allt. Kriget hade tagit mycket av henne men det hade inte gjort henne till en bitter människa. Hon bevarade sitt stabila lynne och sitt förnöjsamma sätt. Karin gifte aldrig om sig. När jag var liten hörde jag någon fråga henne om det. Varför hon levt ensam utan någon karl. Hon var ju bara 33 år när hon blev krigsänka. Som jag minns det fnös hon åt den frågvisa och sade något om att hon haft ”en så bra karl i Thure att en bättre skulle hon aldrig få och där var med det”. Mommo dog den 20 maj 1994 så hon skulle inte ha fått återse sitt kära Heicka om arrendetiden löpt ut som det först var tänkt i september 1994. Hon blev 87 år gammal.