Hilda Maria Kull - Ett mångskiftande livsöde

Släkten Rijf-Snåre-Remahls bakgrund

Min mormor Hilda Maria Kull var född i Rimal by i Solf som andra barn till Anders Johan Johansson Remahl (f. 17.4.1841) och Vendla Sophia Carlsdotter Påfs (f. 2.6.1840). Paret var kusiner! Kusingifte har länge ansetts som icke-rekommenderbart. Hur det var då det begav sig finns inga belägg för. Faktum är att kusingiften varit vanligare förr. Anders Johans första hustru Anna Beata Sofia Johansdotter hade plötsligt avlidit 23.3.1863, varpå han gifte om sig med Vendla följande år. Bröllopet hölls 31.1.1864. Anders Johan hade gästgiverirättigheter i Rimal vid den år 1777 färdigblivna nya vägsträckan Närpes – Vasa, ”Postvägen”, samtidigt som han var bonde. Paret bodde i den så kallade Rimalgården.

Rimalgårdens första husbonde hette Matts Fredriksson Snåre. Han kom rätt så långväga ifrån, från Storsocklot, och hade uppenbarligen år 1811 köpt 5/24 mantal av Rimal hemman. Den blivande bonden flyttade till Rimal med hustru och tre barn. Också modern Anna Rijf-Snåre, dotter till murarmästaren, kyrkobyggmästaren Thomas Rijf, åtföljde dem till Rimal. Thomas Rijf har bland annat byggt Wasastjernska huset i Gamla Vasa. Även valven i Finlands näst äldsta i bruk varande stenbro, Toby stenbro, finns på hans meritlista. Kyrkobyggarnas just då främsta företrädare Jacob Rijf och Carl Rijf hade hastigt dött i Stockholm julen 1808, där de var i färd med att uppföra ett kyrktorn på Kungsholmen invid Katarina kyrka. Dödsfallen förändrade möjligheterna för kyrkobyggarföretaget att fortsätta. Upplösningen blev långdragen.

Avsikten var att två familjer skulle flytta in i Rimalgården. Den andra husdelen var avsedd för bonden Johan Persson Snåre, också han från Storsocklot. Johan Persson flyttade emellertid aldrig in. En gård i två våningar med behövliga uthus uppfördes i Rimal av inflyttarna. Förmodligen kom ärvda pengar till användning. I Socklot hade funnits arbetslag från hemknutarna – timmermän, murare och stenarbetare. Dessa kom väl till pass på storbygget i Rimal. Bondgården uppfördes i nordösterbottnisk stil med sidokamrar och spiskonstruktioner av en helt annan modell än vad som var brukligt i Vasatrakten. På den tiden var Rimal mera känt än i dag. Lokalhistoriskt bevandrade kände till åkrarnas fördelaktiga läge i terrängen och det faktum, att orten gjort sig känd genom färgstarka personer redan på 1600-talet. Dessutom hade befolkningen förstått betydelsen av utbildning och tidigt sänt barn i skola till andra orter. Det finns belägg för att det funnits fogdar, sockenskrivare och präster från Rimal ända från tidigt 1600-tal, till exempel längs kusten norrut. Namnet Remahl finns ännu som en reminiscens i Kajanatrakten. I dag har Rimal ett rätt undanskymt läge.

Anna Rijf dog 1.1.1820 i Solf. Rimalgården ödelades sedermera vid en storbrand, som våren 1900 utplånade så gott som hela byn. 

Katastrofen – fadern faller offer för ett våldsbrott

Vendla Sophia och Anders Johan Remahls äktenskap resulterade i tre barn: Julius Emil (f. 8.2.1869, d. 14.1.1935), min mormor Hilda Maria (f. 19.1.1871, d. 8.7.1944) och Karl Johan (f. 9.10.1872, d. 20.8.1931).

Den ödesdigra dagen 26 januari 1872, när Hilda knappt hunnit fylla ett år och hennes yngsta bror inte ens hade blivit född, drabbades familjen av en svår händelse. Två druckna Sarvijokibor från Jurva, som var på väg hem med hästfora från en marknad i staden Vasa, gick till plötsligt angrepp med tjärdagg mot Anders Johan Remahl och en annan Rimalbonde, Jonas Jonasson Ånäs. (N.B. Tjärdaggen var ett vanligt försvarsredskap, som man gömde i stövelskaftet, när man rörde sig längs vägarna. En blykula i ändan av ett flätat och tjärat rep gav det hemgjorda ”vapnet” god effekt vid försvar, men kunde samtidigt vara dödande i sig självt.) Det fanns tydligen något gammalt groll mellan parterna gällande skjutsningsskyldigheten vid gästgiveriet, vilket var den yttersta orsaken till handgemänget. Anders Johan och Jonas Ånäs avled båda två efter ett par veckor på lasarett i sviterna av misshandeln, först Jonas Ånäs 7 februari, endast 27 år gammal, och därefter Anders Johan 10 februari.

Dödsfallen väckte på sin tid stor uppståndelse. Kaplanen Frans Isak Selin i Solf höll ett känsloladdat griftetal, i vilket han dels klandrade superiet, som hade sin andel i dådet, dels den österbottniska benägenheten att gripa till våld. Man kan påminna sig knivjunkarna Isontalon Antti och Rannanjärvi som tidvis hade satt skräck i österbottningarna. Griftetalet finns ännu i dag bevarat i original i Stundars hantverkarmuseum.

Citat ur talet: [—] vid sidan af alla dessa hastiga dödsorsaker finnes det här på orten en lömsk dödsorsak – den förfärligaste och afskywärdaste af alla – en som är illa beryktad öfver hela det Finska fosterlandet, och denna ena har sköflat flera liv än alla andra olycksdrag tillsamman, och dess namn är den Österbottniska blodlystnaden. Om något enda tidningsblad från denna landsort icke talar om dråp och blod, så har det nästföljande så mycket flera blodviten att omförmäla. Uti vår husandagts litania borde vi alla, såsom bön, införa de orden: För Wasa marknad bevare oss milde Herre Gud! Den som av öfvermod slår sönder dörrar och lås, som bryter sig in i något fridkalladt hus till att röfva och stjäla, han hålles för en grof och afskywärd sälle; huru mycket gröfre och fasansfullare missdådare är då den, som bryter sig in i sjelfva lifvets helgedom, för hvilket lif Herren Gud satt det kraftigaste värn och insegel med sitt heliga förbud: Du skall icke dräpa. – Det är endast uti ytterlig hungersnöd, som några vilddjurslag kunna uppfräta sitt eget slägte; men menniskan är det naturvidrigaste djur i Skapelsen. På tusendes panna af detta länets folks lock, som dväljas i Sibiriens öknar, står skrifvet: Niding, din broders blod ropar emot dig. Ett sådant bloddrypande vittnesbörd drog Wasa marknadsdagen (den 26. Januari 1872) öfver sin hjessa i fördubblad måtto en mansperson från Jurwa, hvilkens namn aldrig bort nämnas såsom hörande till menniskoslägtet. Tvenne unga, driftiga och gifta män föllo för hvardera sitt slag af hans jernpiska med bräckta hufvudskålar sanslösa till marken. I dag äro de beledsagade inom den för allt våld fridlysta grafvens portar, ty blott på lifvet hämnden ser, vid grafwen hatar ingen mer [—].

Mördaren dömdes att sona sitt brott på Kakola i Åbo. Även jag berördes som barn av mormor Hildas öde och beslöt, att jag en dag skulle ta reda på den verkliga ”orsaken”.

Familjen flyttar tillbaka till Påfs i Tölby

Även för den nyblivna och havande änkan Vendla förändrades livet med en gång. Det blev återflyttning hem till ”Pååvis” i Tölby, till fädernegården. Utrymmet som stod till buds var säkert större i Tölby än det skulle ha varit i Rimalgården, där det vimlade av folk. Pååvis hade stora, höga rum i en lång räcka. Vintertid var husen kalla, uppvärmningen var det inte så mycket bevänt med. De österbottniska bondgårdarna har kallats forna tiders skrytbyggen. Gårdstypen har fått epitetet ”den österbottniska gården” och ansetts känneteckna en vanligt förekommande byggnadsstil i landskapet. I dag börjar gårdstypen vara sällsynt. Man vet inte, om Vendla kunnat stanna kvar i Rimal eller om det alternativet över huvud taget stod till buds för henne. Med sig i flytten hade hon sannolikt några enstaka personliga ting, men inte mycket annat, samt sina tre barn. I allmänhet ägde kvinnor fram till 1929 inte annat än plaggen de gick och stod i och eventuella gåvor de fått i form av något smycke eller en ring. Fast och lös egendom tillhörde mannen. Änkor med barn och utan utbildning var näst intill de mest utsatta i det dåtida samhället; de måste leva på andras nåd. Vendla återgick således till att stå under sin fars, sexman och nämndeman Carl Påfs, förmynderskap. Han tycks ha hjälpt dottern komma till rätta. I Tölbygården var det närmast folktomt, när Vendla återvände. Hennes två systrar var båda gifta och bosatta i Höstves och den enda brodern, trivialskoleleven Carl Johan Påfs, hade dött i tonåren. I huset fanns förutom fadern Carl och modern Maria Sophia endast pigor och drängar.

Hildas mor Vendla ingår nytt äktenskap och flyttar till Höstves

Efter hand inställde sig tanken på ett nytt äktenskap för Vendla. Änklingen Anders Johan Hermansson Sabel (f. 10.11.1842) från Höstves med flera barn från ett tidigare gifte blev Vendlas nya äkta man. Man kan med fog anta, att systrarna hade sitt finger med i spelet. Barnen följde med till Sabelsbacken, men Vendlas far Carl Påfs tog sig småningom an den faderlöse Julius Emil. Gården Pååvis i Tölby saknade egentlig arvtagare, varför Carl Påfs införlivade dottersonen som sin fosterson och satte in honom som sin arvinge. Detta ledde i sin tur till att också min mormor Hilda tog sin tillflykt till Pååvis och började vistas mera där tillsammans med brodern Julius Emil än hos modern i Höstves. Tölby var för Hilda en naturligare hemby än Höstves. Lillebror Karl Johan bodde däremot stadigvarande med mor Vendla.

 Vendla födde ytterligare fyra barn i Höstves: Axel (f. 7.5.1877, d. 21.6.1964), Nestor (f. 28.6.1878, d. 25.3.1913), Anna Sofia (f. 13.10.1880, d. 5.6.1907 i spanska sjukan) och Edith Elisabeth (f. 23.4.1884, d. 27.1.1964), moster Edith kallad, polioskadad. Axel fick arbete som sinnessjukvårdare, i dåtidens språkbruk ”dårvårdare”, på lasarettet i Gamla Vasa och gick hellre klädd i kostym än drog på sig arbetskläder. Man märker, att bekvämt stadsliv kontra lantliv redan i utkanten av Vasa tävlade om själarna. Jordbruken i Höstves hörde minsann inte heller till de bärkraftiga. Axels bror Nestor tänkte sig visserligen efter en vistelse i Amerika ett liv som jordbrukare vid Sabels i Höstves, men drabbades kort efter hemkomsten av minsjuka och dog hastigt och oväntat år 1913. Det fanns med ens ingen som skulle fortsätta med jordbruket. Tvåvåningsgården på Sabelsbacken med en lång historia bakåt i tiden från början av 1700-talet stod således utan arvinge. Den utbjöds i ett senare skede till salu med uthus och odlingsjord. Då hade gård och fähus redan börjat förfalla. Säljarna, Anders Johan och Vendla Sabel, köpte en gammal bondgård med uthus som undgått branden år 1852, inne i Gamla Vasa, och tänkte där klara sin ekonomi på ålderdomen genom att hyra ut rum.  Att de inte hade det fett, det kan alla förstå. Vendla (d. 21.1.1917) och Anders Johan Sabel (d. 4.9.1924) dog sålunda som stadsbor i Gamla Vasa.

Mormor Hildas ungdomstid och första äktenskap i Tölby

Mormor Hilda genomlevde således tonåren till en del hos morföräldrarna Carl och Maria Sophia Påfs i Tölby. Det ledde till, att hon där ingick en förbindelse med en ung man, en grannpojke (”Finnas Emil”), dvs. Johan Emil Vilhelmsson Borgar eller Ehn. Hon gifte sig med honom 17.9.1893. Emil tänkte sig antagligen spara ihop till lösen av sin enda syster Fina (Matilda Josefina), som var medarvinge till Finnas hemman. Sålunda beslöt han sig för att bege sig till Amerika tillsammans med Nestor Sabel. Männen hamnade efter hand i Eureka, Utah, för arbete i en silvergruva i likhet med många andra utvandrare från Finland vid denna tid. Det hände sig inte bättre än att Emil förolyckades (föll) 13.3.1896 i ett 50 fot högt gruvschakt och slog huvudet med döden som påföljd. Han var då endast 22 år gammal. Jordfästning förrättades 17.3.1896 av en svensk präst. Gruvan, ”minan”, bekostade begravning, svepning, likvagn, grav, gravsten och skrank. Hans ihopsparade 77 dollar och en klocka gick åt i samma veva. Hilda fick senare ett brev av halvbrodern Nestor Sabel om dödsfallet och begravningen; han skrev att begravningen varit fin. Ytterligare ett brev kom från Nestor år 1908, i vilket han klagade på dåliga tider i Amerika och beklagade att Hildas farfar Johan Remahl dött i Rimal. Breven sparade Hilda i en bestämd låda i sitt senare hem på Kantbacken i Helsingby, och enligt dottern Elin fällde hon en tår varje gång hon tog fram och läste dem.

Paret Borgar-Ehn hann få två barn innan mannen drog västerut. Redan 27.2.1894 föddes deras första flicka Ester Emilia. Hon dog 26.4.1895 vid drygt ett års ålder. Den andra flickan, Ester Elise, föddes 7.6.1895. Även hon dog som liten 12.12.1900. Flickorna levde sina korta liv med mor Hilda i Påfsgården i Tölby. Förkylningssjukdomar var orsaken till flickornas tidiga frånfälle. Deras gravar fanns länge kvar på Kapellbackens begravningsplats i närheten av Sabelgravarna. Hilda skötte dessutom om sin mormor Maria Sophia Påfs som levde ända till 1904. Maria Sophia var närmare 90 år gammal vid sin död.

Mormor Hildas vuxenliv i Helsingby

Året efter mormoderns död gifte sig Hilda på nytt, denna gång till Södra Helsingby. Bröllopet hölls 14.5.1905. Mannen var Johannes Johansson Kull (f. 7.6.1866, d. 1.8.1924). Han var bonde på hemmanet Kull Nr 11. Från ett tidigare äktenskap hade han en son, Verner Georg (f. 26.5.1903). Första hustrun hade dött i barnsäng en vecka efter Verners födelse.

Att Hilda valde att ingå ett nytt äktenskap förvånar till en början. Vilka var hennes motiv, alternativ? För Hilda utgjorde äktenskapet en räddning och en livlina, eftersom den äldsta brodern Julius Emil redan 1902 hade hämtat egen hustru, Edla Elisabet (f. Helenelund) till Pååvis i Tölby. Hilda valde också bort att ensam flytta till Höstves, där mor och halvsyskon levde. Möjligheterna var kringskurna. Äktenskap innebar status, medan ensamliv för en änka förskräckte. Hon valde alltså ett steg in i det okända bara för ynnesten att komma in i ett sammanhang i form av en familj. Huruvida detta var ett resonemangsparti kan man spekulera i, även hur Hilda och Johannes fann varandra. Att Hilda, utan att rådgöra med släkten i Höstves, rätt självständigt tagit steget till Helsingby framgår vid senare tillfällen av Höstvessläktens något kritiska inställning till hennes nya boningsort. När ”fina” släkten från Höstves kom på besök lät man nogsamt förstå, att gården på Kantbacken låg ”avsides”. De måste ändå medge, att gården var ståtlig. Till utförandet hade den prägel av och härstammade också delvis från 1700-talet. Kullbyvägen fick kritik för sitt dåliga körskick och för att urin från ett fähus rann över byvägen. Uppfarten, ”tået”, till Kantbacken fick sin beskärda del av kritiken; det fanns, kantänka, ingen uppfartsväg! Mormor hade självkänsla, men det egna självförtroendet måste ha fått sig svåra törnar av faderlösheten och, som man tycker, rotlösheten under uppväxttiden. Hon var djupt troende, lyssnade troget på prosten Alvar Nyqvists regionala morgonandakter i radion. Det var andaktsböcker som gällde, om man ville ge henne en gåva, och det fanns högar av dem uppställda på ett bord. Hennes morfar Carl Påfs hade varit sträng med läsningen. Till och med gårdens pigor och drängar fick lära sig läsa och räkna vid Pååvis. Carl Påfs var för övrigt den som tog initiativ till inrättande av Tölby-Vikby folkskola år 1879, den andra i socknen.

År 1906, närmare bestämt den 11 augusti, var det dags för Hildas första barn, Maria Linnéa, att födas i Helsingby. Johan Edvin föddes den 28 april 1908 och Elin Alice den 2 januari 1910. Ytterligare en son föddes, men han dog genast.

Maken Johannes var kort till växten och häftig till lynnet, men han hade också en idog, samhällstillvänd och kyrklig sida. Han läste Vasabladet noggrant under storstugans enda elektriska lampa. Brandstodet (brandförsäkringsärenden) ingick i hans åtaganden. Hilda, som var en vänlig och följsam person, anpassade sig väl i sin nya roll. Paret levde på Kantbacken i Södra Helsingby i en ända av det långa huset, medan Johannes mor Greta Karolina (född Smeds) förfogade över framstugan till sin död 1923. En tid bodde Greta Karolinas dotter och Johannes syster Maria Nyman med sin son Axel i framstugan på Kantbacken. Hon hade varit gift till Hoppa hemman i Karkmo. Maken Anders Nyman hade plötsligt dött och lämnat änkan utan ett öre i bagaget. Sedan min morbror Edvin tagit sig fru Svea, från Forth i Tölby, till Kantbacken, bodde min moster Elin med sin mor Hilda i framstugan, ända tills hon gifte sig.

Johannes Kull dog tidigt vid 58 års ålder – tydligen i cancer – och bara knappt åtta månader efter sin egen mors död. Hilda fann sig åter vara änka. Johannes son från det första äktenskapet, Verner, upplevde att hans arv har hotat.  Hemmanet Kull Nr 11 delades lika mellan Hilda och Verner. Verner (som senare stupade i vinterkriget) hann bygga ett nytt hem åt sig granngårds på Yxpil, och Hildas barn Linnéa och Edvin måste efter faderns död redan som tonåringar snabbt axla ansvar för jord och fähus på Kantbacken. Därmed skrinlades Edvins långt utvecklade planer på att börja studera till lärare. Elin var lillflickan i familjen, då 14 år gammal. Hilda var inte van vid alltför tungt jordbruksarbete.

Hilda var en estet, en modemedveten kvinna, och hon hade gott omdöme. Hon blev inte ovän med någon. Som den första i byn bytte hon till långgardiner i storstugan. Själv höll hon sig hela livet ut till klädsel i långkjol. Hennes höftleder var hårt nedslitna – hon led av svår värk och anlitade massörska, oljor och medikamenter. Sina flickor höll hon klädda i nätta klänningar och förkläden enligt grannen Dina Schoultz. På äldre dagar flyttade hon över till mitt barndomshem Kullas i Helsingby för att där ta hand om oss barn sedan min mor Linnéa blivit änka (1939).

Mormor Hilda drabbades av slaganfall i juli 1944. Hon blev snabbt mycket dålig, och bara efter några dagar låg hon på sitt yttersta. Vi hade i fortsättningskrigets sista skede en rysk krigsfånge, Stepan, som tillskottsarbetskraft på Kullas från vårvintern till hösten 1944. Jag blev synnerligen häpen, när också han sällade sig till familjemedlemmarna som hade samlats vid dödsbädden. Att han gjorde korstecken blev jag lite rädd för. Och det hände sig inte bättre än att jag, av brist på gårdsfolk att undvara, ålades att åka med honom och visa vägen till Kapellbackens begravningsplats i Gamla Vasa, där han skulle hjälpa gravgrävaren lyfta undan gravstenen. Dessutom tog vi på återresan en lång omväg via Bock Bryggeri i Dragnäsbäck, Vasa, där vi skulle hämta lemonadkorgar till begravningen. Jag hade fått stränga förbud att inte avslöja vem Stepan var, och jag måste gå in till kontoret och meddela, att de förhandsbeställda korgarna skulle hämtas till lagerbryggan för att lastas på hästkärran. Väl hemkomna ordnade Stepan med granar för ”grensalen”, där man skulle ta avsked av den döda på begravningsmorgonen. Att han också ombads hacka grankvistar att läggas vid uppfarten till gården, det förstod han sig inte på. Det fick min morbror Edvin göra, som hade blivit beviljad permission till begravningen.

Slutord

Både min mormorsmors och mormors livsöden är ur dagens perspektiv föga upplyftande. Dessa två kvinnor är typiska exempel på hur den enskilda människan var offer i ett system. Hemmanens betydelse var stor, klasskillnaderna fanns där mer eller mindre synliga (ståndslantdagens tidevarv!). Det fanns en klyfta på landsbygden mellan större självägande bönder och obesuttna, såsom torpare, backstugusittare, dagsverkare och hantverkare. Den allra största klyftan i samhället existerade dock mellan den så kallade ”bildade” klassen och de som saknade utbildning. Två söner Remahl blev präster, men fick inga betydande prästtjänster. Ämbetena var förbehållna den egna klassen och släktskap hade ofta företrädesrätt vid tillsättning av prästtjänster. Att köpa ett hemman var vid tiden som beskrivs här ovan det bästa sättet att klara livhanken för en familj och efterkommande generationer. Märk väl, att när man blev gammal förväntades de närmaste ta hand om en. Kommunalhem för fattiga personer och nödlidande, i dagligt tal fattiggårdar, uppstod först på 1880-talet. Deras rykte var enbart negativt – fattiggården var för de flesta ett spöke man skydde som pesten. Det gällde därför att gneta och spara för att klara sig ekonomiskt livet ut. Pengar för inköp av hemman skaffade åtskilliga ”over there” i Amerika.

Normal
0

false
false
false

SV-FI
X-NONE
X-NONE

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Table Normal”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Calibri”,sans-serif;
mso-bidi-font-family:”Times New Roman”;
mso-ansi-language:SV-FI;
mso-fareast-language:SV-FI;}

KulO tempora, o mores! I dag är ståndsskillnaderna så gott som utraderade. Landsbygden hotas av avfolkning och människorna lever sammanträngda i urbana miljöer. Gamla, på nytt hopsamlade och restaurerade bondemiljöer hittar alltjämt sina förespråkare. Speciellt de som är ute efter ett ”udda” boende faller i farstun för dem. Nya kopior av landsbygdsmiljöer uppstår ständigt. Det är populärt med egna miniodlingar, husdjur (hästar) och höns. Närodlingar har i dag snarare prägel av nostalgi än av lönande företagsamhet. Och storstadsborna anlägger grönsakstäppor på höghusens tak!