Arla Klockars - Flicklotta på krigssjukhus

Under vinterkriget fyllde jag 12 år. Vid krigsutbrottet förvandlades skolorna till krigssjukhus och vi elever – de flesta av oss flickscouter – anmälde oss till tjänstgöring. Scoutkåren organiserade det inte, vi gjorde det själva redan första dagen. Det uppstod först något av konkurrens mellan flickscoutingen och flicklottarörelsen. Scoutledarna gillade inte att som var för unga tog personlig kontakt för krigssjukhusengagemang och att vi anslöt oss till flicklottarörelsen. I god scoutanda var vi med där vi behövdes, både som scouter och som flicklottor. Vi skolades på flicklottamöten enligt ”Flicklottans gyllene ord” och vi var mycket patriotiska och aktiva. Vår gymnastiklärarinna Stella Holm var Lottaordförande men propagerade inte för anslutning i skolan.

Jag var under hela vinterkriget stafett på ”Sota S 26-2” som var inrymt i vår skola, Jakobstads Samlyceum. Eftersom jag ville känna mig lika vuxen som min två år äldre syster och hennes kamrater var jag antagligen något för barnslig för det jag företog mig. Vi arbetade naturligtvis utan ersättning, parvis i förmiddags-, eftermiddags- eller kvällspass, även lördagar och söndagar. Vi var telefonvakter och  förmedlade telefonbesked för sjukhuset och även samtal till patienterna från deras hem långt bortifrån. Samtalen segade sig fram längs urusla, knappt hörbara linjer. Dessutom på finska. Vi uträttade ärenden för sjukhusets räkning, oftast stafettärenden mellan stadens olika sjukhus, men även för patienternas räkning som uppköpare av ”pallo-juusto”, tobak, pilsner och dylikt. ”Huvudtelefoncentralen” med mer kompetent personal fanns i f.d. rektorskansliet. ”Vår” telefon fanns centralt i första våningens korridor och var en samlingspunkt även för patienterna eftersom vi hade en radio där.

Vi lyssnade på nyheter och musik samt stickade hals- och knäskydd åt frontsoldater. Ibland hann vi också läsa. Det spelades mycket Straussvalser på den tiden och vi blev verkliga experter på wienermusik. De luftiga valsmelodierna blandades med Jääkärin marssi, telefonsignaler och lysollukt. Vi kommunicerade med patienterna på vår knaggliga skolfinska. De äldre flickorna arbetade med de vuxna lottorna med andra uppgifter, till exempel bandagetillverkning av gamla lakan som stadens husmödrar bidrog med. På detta sjukhus var de flesta arm- och bensårade från norra Finland. Jag erinrar mig endast ett par dödsfall. En patient fördes ymnigt blödande med stor brådska genom korridoren ner till ”operationssalen” som var inrymd i f.d. slöjdsalen i bottenvåningen. Översköterskan Hilma Grahn tyckte väl att detta var alltför starkt för att bevittnas av en nyss fylld 12-åring så hon sände mig brådskande ut för att inhandla en badtermometer! Jag trodde det var viktigt och sprang!

Under båda krigen deltog vi också i kärl-, skrot- och lumpinsamlingar, samt i programaftnar för de sårade. Dessa sysselsättningar var samtidigt en form av kamratumgänge eftersom andra nöjen var tunnsådda. På bio gick vi flitigt det var billigt! Därefter nästan direkt hem på grund av utegångsförbudet. Aldrig har stjärnhimlen varit så praktfull som under mörkläggningsåren! Skolan arrangerade kvällskurser i bevakningsarbete för oss som ansågs alltför unga. Det gällde endast halvtimmespass i brandkårshuset 2-3 gånger i veckan under sex veckors tid och uppgiften var att finnas på plats.

I maj-juni ordnade föräldrarådet en fem veckors repetitionskurs i finska och matematik. Skolan startade på nytt den första augusti trots skönt sommarväder. Det kändes som ett undantagstillstånd som man inte riktigt tog på allvar. Efter två månader uppflyttades vi till följande klass och en ny termin började. Men detta är en annan historia, för då var det ”mellanfred”. Sedan följde ett nytt krig med nya uppgifter även för oss unga. Det fanns verksamhet för oss helt naturligt tillsammans med vuxna och även på eget ansvar. Där vi placerades skulle vi uträtta vad som väntades av oss, vi skulle visa egna initiativ och vara pålitliga. Vi behövdes och vi blev inte nedlåtande bemötta av de vuxna. Vi kände oss likvärdiga. Det borde inte behövas krig för att samarbetsanda och kamratskap mellan generationerna skall kunna praktiseras! Jag minns månaderna på ”Sota S 26-2” med värme och som en viktig del av fostran. Stämningen var trots allvaret hemtrevlig och kamratlig. Vinterkrigsandan fanns och var påtaglig. Vi var alla inneslutna i den. Mina två småbröder – 2 och 4 år gamla – patrullerade på trottoaren utanför hemmet med träbössor på axlarna. Att de uppfattade allvaret illustreras av lillabrors kommentar då månen var halv: ”Nu ha ryssarna skjuti sönder månen!” ”Sota S 26-2” avvecklades den 20 april 1940. Även vi stafettflickor fick Vinterkrigets minnesmedalj. Och i tystnaden efter radioutsändningens fredsbudskap med Sibelius Finlandia ekar som slutpunkt i minnet ljudet av kryckstötarna mot stengolvet då de sårade sökte sig tillbaka till sina bäddar.