Edit Sarlin - en häpnadsväckande historia

 Från armod till grace

Edit Sarlin föddes år 1888 i Villmanstrand. Hennes mor var Anna Karolina Tikkinen som hade bott som inhysingshjon i Libelitzalo i norra Karelen, som vid den tiden var Finlands fattigaste kommun. Inhysingarna var de fattigaste av de fattiga. Med bara några års folkskola bakom sig men med stora mått av nyfikenhet, målmedvetenhet och driftighet lyckades Edit lyfta sig ur sin bakgrund och skapa en värld full av skönhet.  

Livet som inhysingshjon

Edit Sarlins mor Anna Karolina Tikkinen hade bott med sina föräldrar Karoliina och Johan Simonsson Tikkinen och sina två äldre bröder i en stuga på Niirala gårds marker när olyckan drabbade familjen. Fadern hade arbetat som dräng på en gård, i kyrkböckerna kallad ’Gård 5’, som ägdes av en bonde vid namn Alopeus. Hemmanet var gammalt, hade varit brukat i mer än 300 år.  Av okänd anledning – sjukdom, olycka, handikapp – hamnade Johan på obestånd, och med honom hela hans familj. De antecknades i kyrkböckerna som obesuttna. Efter det bodde familjen på golvet i spiselhörnan hos en torpare i byn. De levde på torparens välvilja, ur hand i mun. År 1841 beskrevs de finska inhysingarnas liv av den lärde uppsalapoeten Carl-Julius Lénström: ’han lefver af hvad dagen gifver. Den hyra han betalar, består vanligast och mest bestämdt i tjensten att kasta ved för eldningen in genom stugans glugg. För öfvrigt stå de flesta hans andra åtgärder för gårdens bästa på extra stat. En sådan man idkar till sitt uppehälle, så framt han ej är slöjdkunnig, stundom ett litet fiske och skytte, samt begagnar dessutom den likaså litet medgifvna, som vägrade förmonen, att svedja på hemmanets mark för rofsådd och vända sig afkastningen till godo. 

I Villmanstrand

När Anna Karolina var 19 år lade hon inhysingslivet bakom sig och begav sig den långa vägen till Villmanstrand. Där skaffade hon sig husrum och började arbeta som kokerska på restaurangen på stadens järnvägsstation. Anna Karolina gifte sig aldrig. Hennes dotter Edit Sofia föddes utom äktenskapet den femte juni år 1888. Edit kände aldrig sin far, men för sina barnbarn skulle hon långt senare berätta att han varit en kusk som reste land och rike runt – det var lite olika historier för olika barnbarn. Medan Anna Karolina arbetade i restaurangen sköttes Edit av grannar. När dottern var elva tog Anna Karolina anställning som kokerska för finska statens mineralexpedition i Lappland, Aktiebolaget Prospektor. Edit stannade till en början kvar i Villmanstrand, där hon bodde hos släktingar medan hon gick i folkskola.  

Aktiebolaget Prospektor

Ledare för Prospektor var Emil Sarlin. Han kom från en välbärgad Helsingforsfamilj, hade avlagt tre akademiska slutexamina, undervisat vid Polytekniska Institutet – senare Tekniska högskolan – i Helsingfors samt gjort omfattande studieresor till Sverige och Amerika. I Lappland letade Prospektor efter malm, också guld och ädelstenar. Huvudort var Laanila i norra Lappland och därifrån gjordes utfärder i de stora väglösa markerna, sommartid till fots, på hästryggen eller med forsbåt, vintertid på skidor eller med pulka efter renar. Under den varma tiden utforskade geologer, ingenjörer och forstmästare regionerna, medan arbetarna året runt grävde schakt vid de olika inmutningarna. Som mest uppgick expeditionen till över sextio personer, råbarkade karlar och universitetsutbildade om vartannat. Anna Karolina kokade mat för hela den brokiga skaran. Och när Edit var 14 år fick hon lämna skola och hemmiljö och resa upp till äventyret i norr.  

Edit Tikkinen och Emil Sarlin

Tycke uppstod mellan Edit och Emil. På gamla dar berättade Edit att hon under en ranglig forsfärd en natt täckte över Emil med en pläd; han sov inte som hon trodde utan noterade den vänliga gesten. Men kanske också det är en familjeskröna. En större skillnad i bakgrund än den mellan Edit och Emil kan man knappt tänka sig – ålder och familjeförhållanden, modersmål och kultur, erfarenheter och utbildning. Då de förlovade sig var Edit 15 år, Emil 28. På förlovningsfotot taget i Laanila är de båda iklädda samedräkt. Edit saknade nästan allt som krävdes för ett liv som ingenjörshustru. Men Anna Karolina och Emil visste råd, och Edit skickades i väg till de blivande svärföräldrarna i Helsingfors.  

Edit hos Emil Sarlins familj

Emils far Johan August Sarlin var en driftig man. Han kom ursprungligen från en jordbrukarsläkt i Vichtis, men begav sig vid 20 års ålder till Helsingfors. Efter en tid som kvartersman vid Helsingfors gasverk grundade han en egen åkerifirma som med sina drygt hundra hästar och kuskar med tiden blev landets största åkeri. Emils mor Augustine var likaså duktig; hon hade hand om familjens ekonomi och vakade över barnens skolgång. Ett år stannade Edit Tikkinen hos familjen Sarlin i Helsingfors, och där lärde hon sig grunderna till allt hon sedan gjorde och åstadkom under sitt långa liv. Hon var både viljestark och oförskräckt och läroåret gick över förväntan. Hon lärde sig svenska – men aldrig att skriva felfritt, etikett och goda seder. Men hon talade aldrig om sitt lärlingsår, sina vedermödor eller känslor i den så främmande miljön.  

Edit och Emil gifter sig

Så år 1904 gifte sig Edit Tikkinen och Emil Sarlin. Bröllopsresan gick till Italien och ett foto från Lugano finns i familjealbumet: Edit i mörk långkjolad dräkt och vidbrättad hatt, elegant sittande på en balustrad, Emil uppsträckt och stel med hatt och spatserkäpp. Efter bröllopsresan började ett liv som för båda var dramatiskt olikt allt de tidigare upplevt.  

Pargas Kalkbergs Aktiebolag

Emil hade utsetts till teknisk ledare för det några år tidigare grundade Pargas Kalkbergs Aktiebolag och de nygifta inredde sitt första hem i ett trähus intill kalkstensbrottet. Två år senare blev Emil verkställande direktör för bolaget. Kalkproduktionen i Pargas hade långa anor; bönderna hade bränt kalk längs stränderna ända sedan medeltiden. När Emil tog vid var verksamheten primitiv och småskalig, och han inledde sitt värv med en studieresa till Tyskland. Där lärde han sig den nyaste tekniken som han sedan introducerade i Pargas. En modern stor ringugn för kalkbränning byggdes och produktionsvolymen ökade markant. Några år senare inledde Pargas Kalkbergs Aktiebolag tillverkningen av cement, vilket i framtiden skulle bli den största produkten. Emil Sarlin utnämndes år 1922 till bergsråd, och år 1948 till hedersdoktor.  

Familjen

För Emils växande familj lät aktiebolaget färdigställa villan Furuvik i Malmnäs. Det var ett vitt tvåvåningshus som låg på en sluttning mot havet. Hemmet var stort för att ge rum för alla de växlande behov vardagsliv och sällskapsliv kräver. År 1905, när Edit var sjutton år, föddes parets första barn, Eva. Erik kom år 1906, Martha Elisabet år 1907, Fjalar år 1910, Brita år 1912 och Bertel år 1915; sex barn på tio år. Men när den sista föddes såg familjens liv redan helt annorlunda ut. Det Edit hade lärt sig under året hos svärföräldrarna räckte ingalunda till för det nya livet och med sin karakteristiska målmedvetenhet satte hon i gång med att förkovra sig. Hon hade hjälp av sina nya släktingar, svägerskorna Olga Sarlin och Julia Wegelius. Hennes mor Anna Karolina bodde också i Furuvik. Men framför allt läste Edit, och hon sög i sig råd, regler och tips. Hon lärde sig hur en representationshustru ska klä sig och föra sig, hon studerade olika möbelstilar och textilier och inredde sedan de olika rummen till stilfulla helheter, hon lärde sig planera menyer för lunch och middag, hon fann goda recept som utgick från varje säsongs råvaror, hon lärde sig den svåra konsten bordsplacering samt att duka vackert och sätta upp blommor. I korthet utbildade Edit sig själv för ett otal uppgifter och roller vars existens hon under de femton första åren av sitt liv inte hade kunnat föreställa sig.  

Samhällsengagemang

Under åren för första världskriget och inbördeskriget i Finland var Emils energi fokuserad på att utveckla Pargas Kalkbergs produktion. Edit i sin tur hade en familj med sex barn att svara för samt ett allt mer växande hushåll. Men efter Finlands självständighet år 1917 och inbördeskriget år 1918 fann både Emils och Edits liv nya riktningar; de började båda engagera sig samhälleligt, Edit lokalt, Emil både lokalt och nationellt. Emil engagerade sig bland annat för Åbo Akademi, han var verksam på olika poster i Företagarnas förbund och Centralhandelskammaren samt medlem i Pargas kommunalfullmäktige och andra lokala sammanhang. Mellan 1930 och 1933 var han riksdagsman och medlem i utrikesutskottet och finansutskottet. Han var också elektor vid tre presidentval. Hans inflytande var helt dominerande i den lilla skärgårdskommunen Pargas. Han kunde kallas en traditionell brukspatron. Det växande bolaget innebar ett ökande antal arbetsplatser, vilket innebar många nyinflyttade. Under Emils tid växte Pargas kyrkby från en liten och rätt inkrökt skärgårdsby till en livskraftig bruksort och köping med mångfaldigt fler invånare. Som brukligt var månade Emil om de anställdas välfärd, och också om deras familjer och hemförhållanden. Edit i sin tur engagerade sig speciellt i de inflyttade finskspråkiga familjernas förhållanden. Edit axlade sitt ansvar också på andra sätt. Så introducerade hon till exempel Marthaförbundets tankar och ideal på orten. Förbundet främjade folkbildningen och diskuterade kvinnans roll i samhället; den utgick från hennes traditionella plats i hemmet, som husmor och ansvarsfull fostrare av kommande generationer. Det gamla tvåspråkiga Marthaförbundet hade år 1924 splittrats i tu, Suomalainen Marttaliitto och Finlands svenska Marthaförbund. Med Edits hjälp grundades Marthaföreningar på båda språket på orten. Både Edit och Emil arbetade också aktivt för utbildningen på orten. År 1910 inledde en folkskola sitt arbete i ett litet hus – kallat Apoteket – på Skräbbölevägen på Malmen. Skolan förstorades, flyttade till Skolgatan och fick namnet Pargas svenska samskola. Med tiden blev den grundskola, och i dag heter den Sarlinska skolan.  

Värdinnan

Under årens lopp kom en lång rad besökare till Furuvik: släkt och vänner, akademiker, prelater, affärsbekanta, politiker på olika nivåer. Under och långt efter Emils tid som aktiv politiker ordnades ett flertal dagsaktuella möten i Furuvik; bland höga närvarande var bland annat Kyösti Kallio och Carl Gustaf Mannerheim. – Stora sovrummet kallades efter det ofta för Mannerheims rum. Vid dessa möten stod Edit för arrangemangen. Efter en välkomstceremoni, en lunch eller middag tog männens allvarliga överläggningar vid och Edit drog sig tillbaka. Hon hade lärt sig att vara en charmerande värdinna i alla situationer. Allt rodde hon i land. Men att den ljuvt behagfulla värdinnan dolde en vilja av stål och en enorm envishet var det få gäster som anade. I hemmet och hushållet märktes denna viljestyrka desto mer. Att ansvara för och leda den växande familjen och staben krävde sin kvinna. Edit basade över kokerskor, jungfrur, barnflickor och trädgårdspersonal, för att inte tala om sina släktingar.  

Det sköna

I sina mångfaldiga sysslor hade Edit hjälp av en naturlig känsla för det vackra och för god ton. Hennes estetiska öga kom till sin rätt i inredningen av det stora hemmet. Det var möbler och textilier i olika klassiska stilar, konst i alla dess former och ett överflöd av blommor från trädgården och växthusen. Också Emil uppskattade skönhet och han gav sin hustru fria händer. Som verkställande direktör för en av landets största industrier var han helt fokuserad på sitt arbete. Och som VD kom han också under årens lopp att göra en hel del affärsresor, bland annat till Medelhavsländerna. Ofta fick Edit följa med. Under dessa resor, när Emil satt på sina möten, strövade Edit längs kullerstensalléer och blomsterprydda torg, lockad av främmande föremål och färger. Naturligtvis köpte hon skönhet när den fanns till salu, ny eller gammal. Vid varje resas slut, när det var dags att packa koffertarna för hemfärd, brukade Emil fråga sin hustru vad hon hade i bagaget. Inte fanns där väl några förbjudna antikviteter? Nej, ingenting! sa Edit lättsamt, för att väl hemma packa upp olika antika urnor och vaser.  

Furuviks trädgård

En stor glädje för Edit var trädgården. Den planerades i barockstil av den internationellt kända trädgårdsmästaren Paul Olsson. Stentrappor ledde ner från en terrass till de vida gräsmattorna smyckade med blomsterrabatter och låga, geometriskt formade häckar, ett litet vattenfall och en fontän samt ett solur. Där fanns pergola, tennisbana och lekstuga, samt fruktträdgård, köksträdgård och två växthus. Terrasserna erbjöd vyer över trädgården och havet, till vilket man kom längs en sandstig mellan rader av lågväxande martall. Gårdskarlen Ville Alander var herre över detta rike. Han bodde nära de två växthusen, där han förutom blommor i överflöd också odlade produkter för köket. En speciell stolthet både för Edit och för Ville Alander var vinrankorna som producerade stora gröna men smått syrliga vindruvor.  

Skördandets tid

När sommaren med frukter, bär och grönsaker närmade sig sitt slut var det skördandets tid i Furuviks trädgård. Allt man kunde lagra och förvara för höst och vinter togs till vara. I skuggan i en norrsluttning låg en iskällare. Till den fördes i januari eller februari stora block av is med häst och släde från havsviken nedanför huset. Blocken täcktes med drivor av sågspån. I iskällaren förvarades mat och öl under hela sommaren. Till hösten hade isen smultit och källaren torkade upp för nästa vinters sats med isblock. Skörden från de många äppelträden förvarades i äppelkällaren under golvet i nedre hallen. Det var lite skrämmande att klättra ner på den brant lutande stegen, men väl nere översköljdes man av äpplenas mättade sommardoft. Där fanns sommaräpplen, höstäpplen och vinteräpplen – Edit visste vilka som höll bäst, i vilken ordning de skulle ätas. Nedanför en sandig backe låg vagnslidret som med tiden skulle förvandlas till garage. I ändan på lidret hade Höns-Maja sin boning. Från hönsnätsburen utanför hennes lilla hem ledde en lucka direkt in till henne och hönsen spatserade obehindrat in och ut i Höns-Majas hem.  

Modern

Trots det engagemang och den flit som Edit lade ner på sina husmors- och värdinneplikter blev ett område förbisett: moderns. De sex barnen sköttes och uppfostrades till stor del av andra än sin mor. Det fanns alltid en barnflicka i Furuvik, och dessutom vakade Emils syster Olga Sarlin under flera år över de sex syskonen. Faster Olga gifte sig aldrig och broderns barn stod henne nära. Hon älskade klassisk musik och lyssnade till sin trattgrammofon och radio om kvällarna. Hon lärde sina brorsbarn att känna igen kompositörer, orkestrar och soloartister. Hon vakade när de vevade upp den högt älskade grammofonen, men för dem var antagligen själva vevandet en del av nöjet. Materiellt var barnen trygga och levde i högönsklig välmåga, rentav ett lyxliv. Brita – nummer fem av de sex – brukade berätta hur hon på skolmorgnar klev upp på en pall i stora barnkammaren där barnflickan klädde på henne medan faster Olga satt i gungstolen intill och läste alla läxor högt för flickan. Men vissa grundläggande saker blev barnen förutan, i allt ökande grad när Edits plikter växte. Barns behov av annat än materiella faktorer och yttre trygghet var inte något man ägnade en tanke under nittonhundratalets första decennier. Värme och närhet var ovidkommande faktorer då det gällde barnfostran.  

God sed och etikett

Däremot var god sed och etikett något de fick lära sig, och en sträng läxa var det. Matbordet var plats för många lektioner. Klockan tolv visslade Pargas Aktiebolags fabriksvissla och chauffören väntade på Emil i sin stora svarta bil utanför huvudkontoret. När Emil några minuter senare stegade in i matsalen i Furuvik förväntade han sig att alla familjemedlemmar skulle vara samlade, rena, välklädda och prydliga, bakom sina respektive stolar. I den stora matsalen satt sedan Emil i högsätet, Edit mittemot, med barn och släktingar längs långsidorna. Bordsetiketten följdes rigoröst medan föräldrarna och de andra vuxna konverserade över barnens huvud. Allt skrammel med bestick och tallrikar ledde till reprimander från Emil. När barnen ätit färdigt skulle de placera två fingrar på vardera sidan av den nogsamt renskrapade tallriken. Över de ätande blickade en stor 1800-tals oljemålning som en sinnebild av friheten. Tavlan avbildar en svartlockig sydländsk pojke, kanske romsk, som vilar behagfullt över några trappsteg framför en öppen kyrkdörr. I bakgrunden ses några vuxna, förminskade av avståndet, oviktiga. Pojken är slarvigt och ledigt klädd och njuter uppenbart av tillvaron. Till råga på allt blossar han vällustigt på en stor och förbjuden cigarr! Långt senare, när Edits och Emils många barnbarn åt vid samma bord i samma matsal, var reglerna betydligt uppmjukade. Men tavlans illusion av frihet svävade också över deras måltider, och alla drömde de att de en dag skulle få hänga upp zigenarpojken i sina hem, sen när de själva var vuxna och fria.  

Familjeliv

Emil hade mitt under första världskriget köpt den anrika herrgården Brinkhall på ön Kakskerta strax utanför Åbo och efter det tillbringade familjen sina somrar samt jul- och påskferier där. Barnen inledde sin skolgång i den nygrundade Skräbböle folkskola och fortsatte sedan på gymnasium i Åbo där de bodde privat inkvarterade. De sex fortsatte sedan sin bana i livet på olika håll: två skaffade sig en akademisk utbildning i Helsingfors, två blev jordbrukare, två blev hemmafruar – alla hittade de sin plats i livet. Innan vinterkriget bröt ut hade Edits och Emils barn allesammans redan gift sig. Edit ordnade pampiga bröllop för sina döttrar. Vigselakten försiggick i Pargas medeltida gråstenskyrka, och sedan for hela bröllopssällskapet i kortege till Furuvik där en ståtlig mottagning tog vid.  

Finlands krig 

Vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941-1944 förde med sig stora omställningar och påfrestningar i landet. Så också för familjen Sarlin där alla var aktiva på sitt sätt. De män som inte hade en civil post nödvändig för samhället deltog i aktiv tjänst, och döttrarna var verksamma som lottor. Eva arbetade med matförsörjningen i Pargas; Lisbet ställde sitt hem i Villmanstrand till förfogande som sjukhus och engagerade sig sedan aktivt i förstahjälpen för karelarfamiljer som blivit tvungna att lämna sina hem; Brita vakade i vakttornet på Pargas Malm efter ryska bombplan som gick lågt över skogstopparna i sin färd mot Åbo hamn och industriområde. Och när larmet gick i Furuvik skyndade alla ner i fruktkällaren; där samlade Edit tre generationer Sarlin samt de anställda. Kriget förde med sig ökat ansvar också för Edit. Det stora huset var tillflyktsort för diverse släktingar som flytt det drabbade Helsingfors: barn, barnbarn, kusiner, ingifta släktingar. Det civila livet präglades av brist. Allt eftersom krigsåren gick försämrades tillgången på olika förnödenheter; vissa varor kunde köpas på kupong, andra fanns inte alls. I hushållen lärde man sig att spara på allt, att dryga ut det lilla man hade, att odla själv, att byta sig till varor eller helt enkelt att leva utan. Furuviks trädgård blev central för hushållet. Den vackra barockträdgården omvandlades för nyttobruk när gräsmattorna grävdes upp till potatisland och grönsaksland. Också blommorna i växthusen fick ge vika för grönsaker. Alla produkter togs till vara med ännu större noggrannhet, iskällare och skafferier utnyttjades maximalt, och ibland hittade man substitut för sådant man hade svårt att leva utan. Så började man till exempel producera kaffesurrogat av rostade maskrosrötter; färgen på drycken var rätt men smaken dög bara för desperata. Cigaretter och piptobak fanns inte heller att köpa och på ett fält i gräsmattan började Emil odla kessu – en sorts nikotinhaltig planta. Plantans blad torkades och användes sen antingen som piptobak eller så rullades de till hemgjorda cigaretter av alla familjens rökare.  

Efterkrigstiden

Det tog många år innan Finland hämtade sig efter kriget, från de hårda krigsvillkoren, krigsskadeståndet, den stora omflyttningen av människor och en massiv arbetslöshet. Den materiella knappheten var stor och hela folket drog åt svångremmen. Men efterdyningarna ute i stora världen kändes rätt avlägsna för hemfolket på Furuvik. Trädgårdens rikliga produkter gjorde mathushållningen enklare och livet flöt ganska lugnt, fastän i sparsamhetens tecken. Släkt och vänner kunde ibland – som tidigare – njuta av det relativa överflödet i huset och barn och barnbarn fortsatte att komma. Ibland samlades de olika grenarna av familjen, ur olika generationer, för gemensamt julfirande eller något annat evenemang.  

Edit blir ensam

Emil hängav sig åt sitt livsverk nästan ända till sin död. Först vid 79 år gick han i pension, för att bara ett år senare, 1956, avlida. Efter en högstämd ceremoni i Pargas kyrka begravdes han strax invid valvet som leder in på kyrkogården. Där skulle sedan Edit och flera av parets barn med makar vila. Edit var 68 år när hon blev änka. Hon hade fortfarande ett övermått av nyfikenhet och äventyrslusta; hon ville se stora världen. Charterresorna introducerades i Norden på femtiotalet, men Edit ville bestämma själv vad hon såg och när och ordnade därför – eller lät ordna – alla sina resor själv. Som sällskap på resorna tog Edit alltid något av sina barnbarn. De fick fungera som diskussionspartner i flyget, som kappsäcksbärare vid hotellet, som bordssällskap på olika exotiska restauranger och delare av kulturella och historiska intryck på museer och torg. Edits energi var stor, och mer än ett av barnbarnen tyckte att det hade räckt till med ett lite mindre intensivt program. Under den här perioden av sitt liv hördes Edit ibland säga att hon var lyckligast när hjulen rullade under henne.  

Edit firar 80 år

En höjdpunkt under Edits sista tid var firandet av hennes 80-årsdag: hon bjöd sin stora familj på en jubileumskryssning med den stora och moderna M/S Finlandia som gick på rutten Helsingfors-Köpenhamn-Travemünde-Helsingfors. Edit själv och hennes barn med makar bodde i lyxhytter, medan barnbarnen – en del med äkta hälft och barn, andra ännu ogifta – bodde i första klass. Själva födelsedagen firades med en högtidlig middag. När dansen efter middagen inleddes satt Edit och tittade mysande på innan hon själv blev uppbjuden till dans. Det var fest och gamman!  

I Helsingfors

Sina sista år tillbringade Edit till största delen i Helsingfors fast hon hade kvar sin bostad i ett radhus i Pargas. Det allra sista stadshemmet låg invid Mikael Agricola-kyrkan på Smedsgatan, och klockklangen dominerade i hemmet. Det var en modern bostad och hennes antikviteter och stora tavlor och andra konstverk såg rätt makabra ut inklämda under det låga taket. Edit drabbades på äldre dagar av ledgångsreumatism och de sista åren satt hon i rullstol, och behövde hjälp med allt det praktiska. Men trots det höll hon stilen: det skulle vara klass på allt. Maten vid hennes bjudningar var fortfarande superb, dukningen var perfekt med brutna servetter i linne och smör krusigt uppsatt på assiett. Själv förväntade hon sig att alla manliga gäster skulle kyssa henne på hand då de hälsade, också de yngsta. Hon betedde sig som den borna världsdamen.  

Edits död

Edit hade rätt länge problem med hjärtat. Sin vana trogen lyssnade hon inte på andras råd utan var envis och visste bäst själv; hon slarvade med medicineringen. Envishet hade hjälpt henne i otaliga situationer som kunde ha verkat hopplösa om man tänker på hennes enkla bakgrund, men nu var den malplacerad. Strax före jul det år hon fyllt 87 lades Edit in på Mehiläinens sjukhus i Helsingfors på grund av problem med hjärtat. Det passade henne inte, och efter en kortare tid på sjukhuset lyckades hon ordna med ambulans och en sjuksköterska som förde henne hem till Pargas. Hon visste att döden var nära och hon ville dö så som hon själv önskade, där hon kände att hon hörde hemma. Edit dog på kvällen den 28 december 1975. På förmiddagen hade hon beställt frisörska från Malmen till sin sjukbädd. Sedan lät hon kalla sina barn till sig. På kvällen låg Edit nyfriserad och klädd i ett vackert nattlinne under negligén, lutad mot kuddarna i sin säng, med tallskogen tät utanför fönstret. När hon tog farväl av sina barn den kvällen pratade Edit enbart finska, vilket hon vägrat göra under alla åren som bergsrådinna. Hon hade gått tillbaka till sin barndom i det fattiga Karelen, och vilka minnen och känslor som rörde sig i hennes sinne får vi aldrig veta.