Gun-Maj Fröberg -en föregångare och positiv förebild

Att se och synas trots blindhet

Maj Fröberg föddes 19 maj 1934 i Dalsbruk, som på den tiden var en livlig fabriksort. De flesta arbetade på Wärtsiläs fabrik och alla kände alla, man var som en enda stor familj för det rådde de öppna dörrarnas tid. Allt var tryggt och bra.

Folkskolan var rätt stor och Gun-Maj trivdes fint. Som tolvåring slutade hon för att gå i lärdomsskola i Tammerfors. Där bodde hon i sin morbrors familj. Hon vantrivdes och hade hela tiden hemlängtan. Hon såg dåligt, hon hade svårt att se vad som stod på tavlan men hon sade ingenting om sina besvär åt någon. Hon kämpade på i tysthet ett helt år.

Tillbaka i Dalsbruk började hon arbeta i en butik, där hon trivdes utmärkt. Hemma märkte mamma Iris att flickan såg snett och när Gun-Maj var femton år var allting dimmigt en morgon. Hennes synskada kom dramatiskt, nästan över en natt för plötsligt såg hon ingenting. Föräldrarna beställde genast tid till Ögonkliniken i Helsingfors. Där gjordes stora undersökningar fem olika gånger under åtta veckor. Man konstaterade blödningar i ögonbotten, men ingen diagnos kunde man ge. Detta är väldigt sällsynt och experter har inte ännu kunnat förklara orsaken till synskadan.

Gun-Maj upplevde att ingen riktigt trodde på att hon såg dåligt. När hon gick i skriftskolan ordnade prosten Ewalds texter i storstil åt henne.

Tanken på att det kunde finnas bot i Sverige föddes, men en vistelse där skulle kosta mycket. Gun-Majs föräldrar hade inga lukrativa tjänster, hennes pappa arbetade som gårdskarl och mamma hade olika ströjobb i korta repriser. Då ställde föreningen Dalsbruks Demokratiska Unga upp och ordnade en insamling för att hjälpa Gun-Maj. Hon hade som de flesta ungdomar på orten deltagit i föreningens verksamhet. Också en lärarinna på orten gjorde ett upprop i Åbo Underrättelser.

Tack vare bidragen kunde Gun-Maj åka till Stockholm med sin mamma, som fick ett jobb på Karolinska sjukhuset. Inte heller där hittade man någon lösning. Efter den vistelsen blev Gun-Maj sittande hemma. Hon ville inte visa sig ute för hon trodde att alla skulle tycka synd om henne. Då tyckte hon att livet tog slut och hon funderade tidvis på att hoppa i sjön. Hon var både negativt och aggressivt inställd till alla försök att få henne att flytta till Helsingfors. Från Blindskolan hade kuratorn Brita Bärlund gjort flera hembesök. Senare har Gun-Maj insett att de ville henne väl och önskade hjälpa henne.

Flytten till Helsingfors blev räddningen

Som 16-åring flyttade Gun-Maj Fröberg år 1950 till Blindskolan i Helsingfors. Där fick hon bo i samma rum som fyra andra flickor; två äldre och två yngre. I skolan fanns flera pojkar än flickor. På skolan bodde också flera ledsagare.

Brita Bärlund var själv blind. Gun-Maj tyckte om henne för hon var hurtig och vänlig, men också bestämd. Hon visade i praktiken att fast man inte ser kan man klara sig. Småningom började Gun-Maj beundra henne. Även handarbetslärarinnan var duktig och lärde henne väva handdukar och göra praktiska saker i köket.

Gun-Maj lärde sig snabbt behärska punktskriften. Hon fick också välja bland olika läroämnen. Skolan började kännas hemtrevlig och hon började anpassa sig till sitt handikapp. Hon upplevde att alla hade varit vänliga och hjälpsamma och hon träffade andra elever som hade det mycket värre än hon, men som ändå klarade sig.

Efter fem år som blind började hon småningom se en aning igen. Hon var på Blindskolan och tyckte att hon såg någonting framför sig. Hon sträckte ut handen och fick tag i sockerskålen. Hon har nu ledsyn, vilket betyder att hon ser på sidorna men inte rakt fram. Näthinnan är förstörd och hon ser ingenting riktigt klart.

Pionjär

Efter ett par år på Blindskolan började Gun-Maj Fröberg som den första blinda eleven i Svenska Aftonläroverket. Rektorn Holger Wikström var förstående och hjälpsam och såg till att hon fick materialet i punktskrift. Det gjordes på Blindskolan. På lektionerna fick hon använda sin skrivmaskin. Hon bodde kvar på Blindskolan i Berghäll och hade ledsagare till och från skolan. Hon är både nöjd och stolt för att hon är den första blinda integrerade eleven som gått ut mellanskola i Finland. I Aftis fick hon flera seende vänner. Med någon av dem håller hon ännu kontakt.

Medan hon bodde på Blindskolan var hon också en av de elever som fick göra besök på en gård under lov och veckoslut då hon inte åkte hem till föräldrarna. Också med dem har hon senare hållit tät kontakt.

Hennes teaterintresse föddes då Greta Brotherus tog henne med på olika föreställningar i Helsingfors. Hon försökte också följa med sin tid med att gå på teater, konserter och bio tillsammans med någon vän som kunde beskriva handlingen för henne.

Gun-Maj är också den första blinda personen i vårt land som lärde sig mobility, alltså att använda den vita käppen. Den kan man vika ihop och veckla ut när det behövs. Den är samtidigt ett tecken på att användaren är synskadad. Mobilityn kom till Finland via Sverige från Amerika på 1950-talet.

Efter avlagd mellanskola fick hon tjänst vid Helsingfors Telefonförenings (HTF) faktureringsbyrå.  Där hittade hon ett yrke, som gav henne möjlighet att arbeta på samma villkor som seende. Skickligt gjorde hon sin uppgift att kontrollstansa hålkort, som utgjorde underlag för fakturorna.

Då Gun-Maj arbetat två år på Telefonföreningen ville de blindas organisationer under blindveckan 1959 fästa statsmaktens och medborgarnas speciella uppmärksamhet vid två brännande problem: utvidgningen av de blindas yrkesutbildning och tryggandet av hantverkarnas råvarutillförsel. På grund av industrins utveckling och en skarpare industriell konkurrens har de som utövar de blindas traditionella yrken, korg- och borstbindarna, allt svårare att få sin utkomst.

Både under skoltiden och när Gun-Maj börjat arbeta blev hon intervjuad av tidningar om hur det är att leva som blind och klara sig.

I HTF:s egen tidning HELLO berättas att fröken Fröberg stiger ur bussen varje morgon på Esplanaden, går med säkra steg uppför Högbergsgatan, vänder utan att tveka in genom HTF:s huvudingång, fortsätter sin väg genom korridoren i nedre våningen utan att en enda gång ta miste på hörn och dörrar och sätter sig på sin plats vid stansmaskinen. Ensam avlägsnar hon sig också vid arbetstiden slut.

På frågan om det är svårt och farligt att röra sig ensam, svarar hon:

”Inte är det svårt nu längre, men kanske en aning farligt. Om det oväntat skulle dyka upp ett hinder på vägen. Bilarna hör man alltid. Det värsta är väl att jag inte bryr mig om att använda vit käpp. Andra har svårt att lägga märke till att jag inte ser.”

Det stämmer. Av hennes vackra grå ögon kan en oinvigd inte lägga märke till något ovanligt. Man observerar inte genast hennes synskada och hon klarar sig ganska bra i kända trakter och i goda ljusförhållanden med den lilla syn hon har kvar.

Om sina arbetskamrater berättar hon att alla varit storartade, att de behandlat henne som en jämlike. Ibland glömde de till och med att hon inte ser. Själv tycker hon att det är gott att veta vad färger är och hur allting ser ut eftersom hon inte är barndomsblind.

När pratstunden var förbi tackade HELLOs intervjuare och Gun-Maj svarade: Tack och på återseende.

På återseende? Intervjuaren hajade till och tänker: Och ändå – just så är det man ska säga. Såsom man säger åt varje annan människa, som lever och verkar här i världen, en människa som alltid inom sig gömmer en livsfrämjande, livsbejakande attityd. Ofta är det hos dessa i vårt tycke olyckligt lottade människor som denna ande lyser klar och värmande.”

Trots att det i början funnits ett visst motstånd att anställa en blind person, blev Gun-Maj Fröberg anställd efter en viss prövotid. Hon avancerade också under de sjutton år hon arbetade där. Först ville hon inte delta i personalens middagar och danser på fritiden, men när hon en gång gått med började hon uppskatta även dem. Under den tid hon arbetade på HTF gifte hon sig och fick en dotter.

Föreningsaktiv

Gun-Maj hade lärt känna blinda Karl-Oskar Skogster redan på Ögonkliniken och senare också i Blindskolan. Tillsammans med ett tiotal andra synskadade ungdomar startade de en kör i Annahemmet. Lokalen var en donation till Stiftelsen svenska blindgården och Helsingfors svenska lomhörda. Där började man ordna ungdomsträffar och aftnar för de äldre synskadade. På lördagarna var det ofta samkväm med olika program och onsdagsträffarna för ungdomarna var inte bara ”till lyst” utan man hade till exempel språklektioner, olika kurser och föredrag. Dessutom gjorde utomstående personer olika program på träffarna.

En kväll i blindveckan deltog en av HBLs medarbetare, som mest väntade sig ledsamheter. Sådana fanns inte och han skrev: ”åtminstone när de blinda ungdomarna drar in här under sina egna kvällar bildar de en glad och trivsam familj, som sjunger och pratar och har trevligt tillsammans. De som saknar ögonens ljus har en underbar förmåga att vara kolossalt levande med alla sina återstående sinnen, inklusive sinnet för humor.”

I Annahemmet fungerade sedan föreningen för synskadade i många år. Det blev en central plats speciellt för ungdomarna. Gun-Maj som är en glad och positiv person hade flera seende vänner som hon tog med i verksamheten som började på 1950-talet. Ryktet om de trevliga träffarna spred sig också till ungdomarna i den finska föreningen. I de svängarna mötte hon Rainer Silander, som kom med i verksamheten för att lära sig svenska. Han hade studerat medicin när han blev synskadad. Han var då gift och hade en son. Under hans sjukhusvistelse flyttade hans fru med sonen ut ur det gemensamma hemmet i Åbo. Till Helsingfors kom han för att utbilda sig till massör.

Tycke uppstod mellan Gun-Maj och Rainer och de gifte sig 1962 och deras dotter Heidi föddes 1964. Rainer drabbades av ledgångsreumatism och var tvungen att äta mycket mediciner. Massöryrket är tungt och Rainer som var en energisk och utåtriktad person lämnade det och startade ett eget företag inom reklambranschen.

Gun-Majs arbete på Telefonföreningen ändrades med den tekniska utvecklingen och hon sade upp sig och började i stället hjälpa sin man. De fick många fina år tillsammans och reste en hel del utomlands. Ändå blev Rainers sjukdom värre och han avled på våren 1978. Då kände hon sig övergiven när hon blev ensam med dottern som var mitt i de känsliga tonåren. Senare har hon funderat på sin situation och speciellt på en senare graviditet. Läkaren, som inte trodde att två blinda personer skulle klara av att ha flera barn, hade på det strängaste rekommenderat abort. Den har hon ibland ångrat och tänkt att livet som ensamstående eventuellt skulle ha varit lättare om hon haft två barn?

Nya uppgifter

Livet gick vidare och hösten 1979 var hon redo för nya uppgifter. Gun-Maj Silander började arbeta på Förbundet Finlands svenska synskadade, där Karl-Oscar Skogster var ordförande. Hon hade uppgiften att organisera syntjänsten. Hon engagerade seende personer för att hjälpa synskadade med praktiska göromål, såsom ledsagning på promenader och i butiker, sortera deras post och läsa högt och många andra uppgifter. Syntjänsten fungerar också som ett slags väntjänst, man går tillsammans på teater eller bio, fungerar som smakråd vid klädköp. Här kom Gun-Majs stora nätverk väl till pass och hon lyckades samla många seende personer. För dem ordnade hon informativa träffar för att de skulle lära sig nytt och få utbyta erfarenheter.

Till hennes uppgifter på förbundskansliet hörde också att svara i telefon. Alla som ringde fick höra ett glatt hallo. Hon lyssnade aktivt och kunde ge goda råd också i svåra frågor. Hennes humor och glada skratt har räddat många knepiga situationer.

Trots att hon inte i början ville lära sig punktskriften, eller blindskriften som den tidigare kallades, har hon själv haft stor nytta av den. För förbundet skrev hon de cirkulär som sändes ut i punktskrift. På den tiden fanns också på kansliet ett litet förråd av de vanligaste hjälpmedlen. Dem instruerade hon med stort tålamod för nyblivna synskadade.

Senare fungerade hon som folkbildare genom att hålla kurser för andra synskadade. Punktskriften kallas internationellt ofta för Braille efter sin uppfinnare, den blinde fransmannen Louis Braille (1809-1852) som skapade skriften på 1820-talet. Systemet bygger på sex upphöjda punkter i en fyrkant som läses med fingertopparna, som är rikligt utrustade med känselkroppar. Synskadade kan därför i viss utsträckning ersätta synen med känseln.

Punktskriftböcker är skrymmande och dyra. Talböcker och taltidningar är viktiga, men punktskriften är alltjämt ett grundläggande medium för synskadade. Med den kan de kommunicera med varandra. Det finns skrivmaskiner för punktskrift och maskiner som ”översätter” mellan punktskrift och synliga bokstäver.

Under ett jubileumsår hade Gun-Maj Silander möjlighet att besöka Braillemuséet inrymt i Louis Brailles hem utanför Paris.

Fenomenet Gun-Maj

I ett brev som Gun-Maj skrev som 16-åring säger hon att hon helst ville hoppa i sjön. Men, hon ville leva, mest för sin mammas skull. De två stod varandra mycket nära.

De flesta äldre som gått i Blindskolan säger att de kände sig isolerade och att det blev en stor förändring när det gått ut den skyddade skolan och skulle ut i verkliga livet. För Gun-Maj blev skolan och vistelsen i Helsingfors ett steg mot integrering i samhället. Hon har visat väg för många andra. Hon har med sitt positiva sätt, målmedvetenhet och idoghet visat väg att man kan klara sig också som synskadad. Hon är ännu aktiv både i Synskadades förbund och föreningen i Mellersta Nyland och i andra föreningar.

Gun-Maj Silander bodde hemma i sitt trivsamma hem på Brändö i Helsingfors. Där hade hon sin dotter och barnbarnen nära. Dem både skötte hon och de i sin tur hjälpte henne på flera sätt. Tanken på att flytta till ett boende för äldre personer har funnits och efter drygt trettio år i en rymlig lägenhet har hon på hösten 2018 flyttat till en enrummare i Folkhälsans nya hus för seniorer, Gullkronan i Brunakärr. Här har hon behövt ledsagning för att lära känna de nya omgivningarna. I de bekanta kvarteren på Brändö rörde hon sig utan svårighet för där kände hon alla vägar. Personalen i närbutiken kände igen henne och hjälpte till att hitta rätta varor.

Man skall flytta medan man ännu orkar tyckte Gun-Maj. Nu bor hon i sjätte våningen med balkong mot en liten skogsdunge. Själva lägenheten är ljus och badrummet stort. Hennes tvättmaskin rymdes bra in. Köket har moderna apparater, många i svart färg. De har gett henne huvudbry och hon har behövt hjälp för att lära sig använda dem. Mikron är nog bäst för seende för den saknar knappar för inställning. Den har nio små rutor som man ska trycka på för att få igång den och välja värmeläget. De små rutorna kan man inte känna med sina fingrar. Så nu har Gun-Maj limmat små upphöjda märken för start och stängläget som hon kan känna medan hon får gissa sig till värmeläget. Alla ytor är blanka och lättskötta. Själva lägenheten är inte anpassad för synskadade personer. Via Förbundet Finlands svenska synskadade skall belysningen i lägenheterna för synskadade anpassas för dem nästa år.

Nyligen blev alla invånare bjudna på rundvandring och invigningsfest med musik. Gun-Maj gillade den för det var trevligt att också träffa alla nya grannar. Och den kändes bra efter en arbetsam ut- och inflyttning. För en synskadad person tar det lång tid att lära sig hitta både ute och inne. Från Gullkronan kan man gå i en inglasad gång till Seniorhuset. Det huset är från tidigare bekant för Gun-Maj. Hon har deltagit i vattengymnastiken för synskadade där. Nu har hon möjlighet att vara med i flera grupper. Eller simma på egen hand. Ännu har hon inte helt kommit till i vilka grupper hon vill vara med i. Hon är nöjd för alla motionsmöjligheter som erbjuds.

Ännu som 84-åring är hon mån om sitt yttre. Hon har alltid tyckt om snygga kläder. Hjälp har hon haft av modeintresserade personer omkring sig. Mest är det dottern eller något av de vuxna barnbarnen som följer med i butikerna. Hon har också några favoritbutiker där biträdena känner henne. Om hon går ensam kan hon ta hem kläder för att prova i lugn och ro. Ibland kan hon också tycka att hon inte har något att sätta på sig och då drar hon ut allt ur garderoben och hittar en blus som passar den dagen.

Hon är förtjust i rosa. Till vardags använder hon bara dagkräm eftersom det är svårt att själv sminka ögonen. För dem ber hon hjälp av kosmetolog eller av sin dotter.

Det är också viktigt för Gun-Maj att hålla igång med barnbarnen och annan motion. Hon promenerar gärna i kända kvarter, har aktivt deltagit i synskadeföreningarnas resor och läger, bland andra många tandemcykelläger.

Gun-Maj Silander är en föregångare och positiv förebild för andra synskadade. Både med sin skolgång och i sitt arbete har hon visat att integration är möjlig. Hon har röjt väg för andra synskadade och inom deras föreningar verkat som aktiv pionjär.