Anna-Lisa Stigell – arkitekt och symbolforskare

Anna-Lisa Ringbom föddes i Åbo den 23 december 1899. Hon dog i Åbo 1975. Efter att hon gift sig 1923 med Jarl Stigell använde hon efternamnet Stigell.

En tidig kvinnlig arkitekt

Anna-Lisa Stigell blev färdig arkitekt 1922. Den första tiden efter studierna arbetade hon bland annat på Erik Bryggmans och Martti Välikangas arkitektkontor. 1928 grundade hon egen byrå.

Hon var vän med många i kretsen kring tidskriften Quosego. Men hon blev inte modernist, hon intresserade sig mera för kontakten mellan nutiden och tiderna som föregått och skapat denna.

Under trettiotalet bodde hon en längre tid i Borgå, därefter var hon bosatt i Åbo. 1947 beskriver hon i ett brev till sin mor hur väl hon trivdes med att göra ritningar för Rettig. Hon höll på med deras postkontor och hade, som hon sade, riktigt blivit deras arkitekt nu.

Bland hennes ritningar finns ungdomsföreningslokaler, gravgårdar, musikpaviljonger och laboratorier. Hon ritade en hel del möbler. Hon gjorde inredningsplaner och köksinredningar. Hon ritade bostäder och villor, hon planerade om- och tillbyggnader. Hon ritade för Borgå folkakademi och Åbo svenska teater.

I mitten av femtiotalet ledde hon restaureringen av Nagu kyrka. Senare arbetade hon med kyrkorna i Dragsfjärd och Dalsbruk och klockstapeln i Västanfjärd. På sextiotalet var hon engagerad i att göra källarlokalen i Bassis hus till café.

Att samplanera nytt och gammalt

När man på 1950-talet börjat riva empirehusbebyggelsen i Åbo för att ge rum för moderna höghus, ansåg Anna-Lisa Stigell att man alltför ofta förstörde värdefull Åbomiljö. Hon tog upp saken till debatt. Hennes diplomarbete hade handlat om utformningen av promenaden på Runsala. Nu talade hon varmt för att ta hand om stadsmiljön och bevara den kännspaka bebyggelsen längs ån. Nybyggen borde ske så att det gamla och det nya kunde samsas. Den tidigare svåra bostadssituationen i staden hade visserligen fått en efterlängtad lättnad genom nybyggena. Men trots många goda initiativ i staden, konstaterade hon, att mycket av det som gjordes var överdimensionerat och minst sagt problematiskt. Man glömde bort att rummet inte har bara tre dimensioner, utan också en viktig fjärde dimension, tiden.  Stigell diskuterade hur Åbo efter branden på 1800-talet byggdes upp med ansvarskänsla och vilja att skapa en vacker stad. De arkitektoniskt helgjutna miljöerna var få i landet – därför måste Åbomiljön betraktas som extra värdefull. ”I denna fosterlandets fattigdom lyser empirestadsdelarna i Åbo som en klenod, särskilt dyrbara genom att här den svenska nyantiken och den ryska kejsarstilen smultit samman till en miljökonst av absolut unik karaktär.”

 När hon skrev artikeln pågick i närheten av stadsbiblioteket rivningen av ett hus ritat av Bassi och Gylich. Hon påtalade hur kortsiktigt vinstbegär, aktiv pietetslöshet och surmulen självtillräcklighet tilläts förstöra staden. Ett annat av hennes exempel på hur fel byggandet kunde bli var ett nybyggt punkthus som vid Martinsbron bröt den klassiska stadsprofilen med kvarnen på Samppalinnaberget. Hon efterlyste helhetsuppfattning och rytmsinne. ”Måste allt detsom hittills givit staden dess särprägel och egenart utplånas? Kan inte det nya få rum utan att vi våldför oss på det kulturarv, som Åbo-empiren representerar, samt berövar dem som kommer efter oss en levande kontakt med dem som gått före?”

Symboler på kyrkväggarna

Medan Stigell under slutet av femtiotalet arbetade med Nagu kyrkas restaurering  väcktes hennes intresse för kyrkomålningarna och deras symbolik. Hon fortsatte alltså studera bildernas ikonografi. Hon skrev om skördemålningen i Kumlinge kyrka och anknöt den till en legendvisa om hur Jesusbarnet genom ett skördeunder räddades undan spädbarnsmorden. 

1974 publicerade hon boken Kyrkans tecken och årets gång. Där undersöker hon målningarna i våra medeltida kyrkor som en del av den europeiska symboltraditionen. Religiösa symboler blandas med profana motiv och årstidsymbolik spelade en viktig roll.

I kyrkomålningarna var profana och andliga kalendrar sammanflätade, de visade på kretsloppet av liv, död och återfödelse, de bar tidens gång.

Stigell undersöker träd och skutor, fåglar och lurblåsare, sjötroll och himlakroppar.  I Nagu kyrka finns några vackra återgivningar av livsträdet, målade enligt samma stil som när man skar ut motivet i trä, ”säregna grenverk som växer ut i mittskeppet, ur en grodd eller ett frö tycks det, en symbol för livskraft och fruktbarhet.”  

Hon anknyter bilderna av jungfrudanser till de vandringar som var brukliga att göra för helgon. ”Också helgdagarnas processioner var granna skådespel, som i någon mån tillät församlingsbornas medverkan. Vanligen tågade man först genom kyrkan, sedan runt helgedomen och tillbaka till altare eller helgonskrin för att folket må ’offra och kyssa och göra sin gudlighet’. Men vissa dagar var ägnade bondeåret, dess äring och gröda och där kan man spåra rötter i folklig tro och urgamla festbruk, som kyrkan med sin förmåga till anpassning knutit till i sammanhanget lämpliga festdagar.”

För intresserade yngre släktingar gav hennes tankar kring  kyrkobilderna god grund för historisk inlevelseförmåga och fantasi. Hennes tolkning av taket i Dädesjö kyrka kunde i ett huj förvandla även bärplockning till en intellektuell upptäcktsfärd.

Familjesammanhang  

Stigells föräldrar var kommunalläkaren och samhällsfilosofen Lars Ringbom och vävskolelärarinnan och Martha-aktivisten Elin Granit, gift Ringbom. Anna-Lisa Stigell var den äldsta av deras fem barn.

Diskussionerna syskonen emellan var livliga, kring modernismens estetik, kring skapande och konst. Två av syskonen blev bildkonstnärer, även om brodern Lars-Ivar övergick till forskning. Systern Lena var bildkonstnär och undervisade i teckning. Brodern Anders blev naturvetare, brodern Nils-Eric valde musiken och blev kompositör.   

Anna-Lisa Stigell fick två söner. Den äldre sonen, Lars-Olof, bosatte sig i England. Också han blev arkitekt. Den yngre sonen, Marcus, led av svår autism och kunde i längden inte skötas i hemmet.

Från sextiotalet var Anna-Lisa som moster en trygg närstående för barnen till systern Lena Lindén som avled 1965.

Gåsö och Joalla

Sommarlivet för makarna Stigell präglades av livet på Gåsö i Ingå skärgård och turer med motorbåten Joalla. Med den besökte de släkt och vänner, färderna gick vanligen ända till skärgårdarna i Åboland och Åland, någon gång över till svenska sidan.  

Ibland siktades Joalla i Korpoström. För min syskonskara var den ruffade vita motorbåten ett under av modernitet. Skepparen Jorre var noggrann och båten mycket prydligt hållen. Vi sprang till stranden men stannade sedan artigt upp på bryggan och steg ombord med en viss andakt.

Så satt vår moster i det som en gång varit hennes eget barndomshem, då bebott av vår familj. Hennes mor Elin var skeppardotter från Korpo och hade som Åbobo kvar sina kontakter i skärgården och idkade omfattande trädgårdsodling vid sin sommarvilla. Testunden med Anna-Lisa brukade bli en lång seans fylld av historier, minnen och sammanhang. Maken umgicks under tiden med vuxnare vänner.

Joallas sommarfärder omfattade också legendomsusade seglarträffar. En del av parets ungdomsvänner fortsatte livet igenom sammanstråla någonstans i skärgården mellan Gåsö i Nyland och Bartsgårda på Åland. Anna-Lisa och Jorre var bland de första som anlände per motor.

Födelsedagsfirande i Åbo

Anna-Lisas födelsedag blev ett begrepp i släkten.

Festen var en viktig jultradition. En samling kring dopp i grytan i det stigellska hemmet i Åbo invigde julfirandet kvällen före julafton. Det var en vuxen tillställning i lugn samvaro, en andningspaus utanför all julstress. De yngre som inte hann få delta i festerna minns ännu hur retsamt det kändes att vara för liten och tvingas bli hemma.

En gång hade hennes barndomshem legat i Kaskisbacken, först på ettan, senare på trean, där fadern också haft sin mottagning.  Det senare huset står kvar ännu idag.

Som vuxen bodde hon länge på Tavastgatan 26 och senare på Slottsgatan 5. 

Sinne för nutidens rötter

Också genom den släktforskning Anna-Lisa Stigell gjorde öppnade hon historien för många. Med arkitektens stiliga piktur ritade hon upp släktträd på jättelika ark. Den visuella framställningen gav trådarna bakåt konkretion och helhetskänsla. Hon följde båda sina föräldrars släkter, Granit och Ringbom, så långt bakåt hon kunde komma. Kontrasten mellan de två släkterna var spännande. Den ena var stadigt skärgårdsförankrad, den andra ringlade sina trådar söderut från Bottenvikens båda sidor. När Anna-Lisa fick fram något speciellt om en person petade hon bland datum och namn in en kort beskrivning.

Århundradena fylldes av människor, av livshistorier.  

Anna-Lisa lyfte gav mening där man annars lätt kunnat halka förbi på ytan. Hon berättade om historien och om kedjorna mellan generationer och öppnade tidsmässiga djupperspektiv.  

Som ett av hennes syskonbarn har jag fått leva med en inspirerande moster som bestämt gick egna vägar. Hon kombinerade rollen av traditionsbärare med att vara traditionsförnyare.