Alma Pettersson – balttysk immigrant, direktörska, rödakorssyster och elevhemsföreståndare i Lovisa

Alma Pettersson, f. Weber, var balttyska, född i Reval (Tallinn), Estland, gift med bokhandlaren och badhusdirektören John Pettersson i Lovisa. Hon var i egenskap av rödakorssyster medlem i vita ambulansen under inbördeskriget och var mångårig föreståndare för elevhemmet i Lovisa.

Alma Weber föddes 1889 i en tyskspråkig familj i Reval. Hennes föräldrar var garvarmästaren och läderhandlaren Friedrich Weber (1852–1938) och Emma Weber, f. Treumann (1856–1909). I familjen fanns en dotter och tre söner. Av syskonen var dottern Alma den enda som överlevde världskrigen. Hantverkaryrken var vanliga i släkten. Almas farfar var vävare, ursprungligen estniskspråkig, men förtyskade sitt namn 1850. [1]

 Alma Weber gifte sig 1916 med John Pettersson, badhusdirektör och bokhandlare i Lovisa. Han var född 1868 på Kronstadt utanför S:t Petersburg, men föräldrarna kom från Hardom och Haddom byar i Pernå. I Petersburg arbetade fadern som sjöman. Familjen återvände till Pernå strax efter sonen Johns födelse. John var familjens enda barn.

John Pettersson kom från rätt anspråkslösa förhållanden men fick ändå en god skolutbildning, han blev student från Borgå Lyceum 1890. Rätt snart fick han anställning som inspektör vid Wasa Bomulls-Manufakturs-Aktie-Bolag. På uppdrag av fabriksledningen i Vasa reste han 1897 till Tyskland för att studera utvinningen av bränntorv. Från Vasa kom han 1900 till Pernå där han som kunnig i torvbranschen var med om att starta bränntorvsfabriken i Röjsjö, där han under några år var fabriksdirektör. Men torvhanteringen blev aldrig lönsam, han sökte sig annan utkomst och bosatte sig sedan i Lovisa. Han ingick sitt första äktenskap i Vasa 1894, men hustrun avled redan 1916.

Alma Pettersson, född Weber, vem var hon?

Alma Pettersson var en viljestark och tongivande person i familjekretsen. Man kan med dagens ögon, 45 år efter hennes död, rentav se henne som lite exotisk i vår gråa vardag, med en annorlunda och mångskiftande bakgrund. Hon behöll livet igenom en stark integritet och självaktning, präglad av den uppfostran hon fått i Reval. Hon hade ett gott humör, en personlig humor och lät sig inte nedslås av de motgångar hon mötte i livet.

Alma och hennes bröder fick en för tiden god skolutbildning. Hon gick i den tyskspråkiga flickskolan Eberhardtsche Schule, bröderna gick i en skola för pojkar, Petri Realschule zu Reval. Det tyskspråkiga borgerskapets döttrar i de estniska städerna fick ofta en bättre teoretisk uppfostran än adelsdöttrarna på landsbygden på grund av att det redan på 1820-talet fanns flickskolor i städerna. [2]

 Den gamla hansastaden Reval var kring sekelskiftet 1900 mångkulturell och internationell. Alma talade flera språk, förutom tyska också franska, ryska, svenska och estniska. Hon hade också fått utbildning i pianospel och i olika hantverk, bl.a. träslöjd och finläderarbete, samt i hälso- och sjukvård. Under skol- och ungdomstiden vistades hon tidvis hos släktingar i ryska imperiets huvudstad S:t Petersburg. Alma kan förvisso sägas ha varit något av en kosmopolit, i liten skala men dock.

Kontakterna över Finska viken var livliga. Första världskriget pågick ute i Europa, men optimismen och framtidstron var ännu 1916 stark, också i Finland och Estland. Man antog att den gynnsamma ekonomiska utvecklingen var ohotad och att en fortsatt positiv inverkan från den stora ryska marknaden var garanterad.

Lovisa, Alma Petterssons hemstad från årsskiftet 1916–17, var en oansenlig småstad i jämförelse med Reval. Som kurort gästades Lovisa sommartid av badgäster, en betydande del kom från det ryska kejsardömet, främst S:t Petersburg och Baltikum. Badgästerna var i allmänhet ståndspersoner med olika språklig bakgrund som satte färg på småstadsmiljön under några sommarmånader. Övriga årstider levde man i Lovisa ett typiskt finländskt småstadsliv.

Ett gott parti – Alma gifter sig

Det var någon gång sommaren 1916 som Alma Weber anlände till Lovisa i sällskap med sin gudmor. Turistsäsongen med badhusverksamheten i Lovisa blomstrade åren 1916–1917 så länge de ryska badgästerna ännu var stadda vid kassa. Året 1916 var i ekonomiskt hänseende i själva verket det bästa genom tiderna för badhuset, gemenligen kallat ”Wattenkuranstalten”. [3]

Alma Weber gjorde uppenbarligen lycka på den lilla badorten. Nyblivne änklingen, badhusdirektören John Pettersson fick syn på henne och så avancerade sakerna rätt snabbt. Johns första hustru hade avlidit i april 1916.

Bröllopet ägde rum i december 1916 i Almas föräldrahem i Reval. Hon var då 27 år, brudgummen 48 år. När det nygifta paret anlände till Lovisa berättades det att en nyfiken hop hade stått på Skeppsbrokajen för att beskåda den nya unga hustrun. Ryktet hade spritts att hon var en stor skönhet. Paret bosatte sig i det rymliga och centralt belägna huset vid Mariegatan som John Pettersson hade inköpt 1908. Det gav paret goda möjligheter till ett ”ståndsmässigt” liv. En husa och en piga fanns i huset. [4]

I hemmet fanns sedan tidigare en son, f. 1898, från Johns första äktenskap. Alma Pettersson var i själva verket bara nio år äldre än denna ”bonusson”. Relationen mellan styvmor och styvson förblev aningen ansträngd, men när han senare i livet råkade i ekonomiskt trångmål hjälpte Alma honom ändå.

De goda konjunkturerna försämrades snabbt mot slutet av första världskriget, så också i Lovisa. De ryska badgästerna uteblev och badhuslivet tynade så småningom bort. Det ekonomiska läget för familjen försämrades.

Inbördeskriget når Lovisa

Revolutionen i Ryssland, kejsardömets fall och självständighetsförklaringen ledde till omvälvningar också i Lovisatrakten. Framväxande röda garden, etablerandet av skyddskårer,  hungersnöd, inbördeskriget, skyddskårens sammanbrott och det röda maktövertagandet i Lovisa i februari 1918 har beskrivits av bl.a. Olle Sirén. John Pettersson hörde till förgrundsfigurerna inom skyddskåren och deltog i det vita försvaret av staden med omnejd. [5]

Det avgörande slaget om Lovisa ägde rum den 6 februari. Skyddskåren ställde sig till motvärn, men förmådde inte försvara sig och den 7 februari tågade de röda trupperna in i staden. Skyddskåristerna flydde i mindre grupper västerut mot Pernå kyrkby och därifrån ut mot holmar och skär. Retirerande vita grupper från Helsingfors- och Borgåhållet flydde också ut i skärgården. Många sökte sig längre ut mot Kattö, där värdinnan Erika Gabrielsson blev en viktig stödperson för en kort tid. Efter att havet frusit till tog de östnyländska skyddskåristerna sin tillflykt över isarna via Hogland till Estland. Över 300 personer sökte skydd den vägen.

Under dessa kritiska veckor gömde sig flera skyddskårister, också Alma Petterssons man, i den yttre skärgården. De röda följde efter och gjorde sig skyldiga till brutala övergrepp, särskilt omtalade var Kejvsalömorden den 12 februari. Då sköts eller misshandlades elva personer på den vita sidan till döds. Bland dessa fanns fiskarbönder, bondsöner och skolpojkar. [6]

Den vita ambulansen inom Lovisa skyddskår hade förberetts sedan december 1917 då ”stadens damer” hade sammanträtt till ett hemligt möte. Det handlade om militär sjukvård. Då striderna blossade upp i början av februari var ambulansen redan rätt väl förberedd för att ta hand om sårade och stupade. Ambulansgruppen bestod av en frivillig första hjälpen-grupp inom Röda korset. Alma Pettersson var medlem i gruppen. [7]

Av allt att döma var Alma Pettersson den enda av ambulanskårens medlemmar som var gift. De flesta var självständiga yrkesverksamma kvinnor. Alma hade vid det laget bott i Lovisa i endast drygt ett år, men hon var redan väl integrerad i stadens kretsar.

Gruppen hade av dr Biaudet undervisats några dagar i grunderna för sjukvårdstjänst i fält och hade stadens sjukhus som bas. Gruppen sökte upp sårade och stupade i terrängen och hjälpte de sårade med vård oberoende av vilken politisk hemvist de hade. Ambulansen var verksam också efter attackerna i februari fram till att de vita, med tysk hjälp, återtagit staden den 7 april.

Alma når kontakt med sin man ute på Finska vikens isar och sänder en konjaksplunta

Författaren Maria Nyström, som i likhet med Alma Pettersson sökt skydd undan striderna hos bekanta i staden, förde anteckningar från inbördeskriget. I hennes text skymtar Alma och den vita ambulansen: [8]

5 febr.: Vid pass kl. 8 tändes åter gatubelysningen och det kom order från sjukhuset att ambulansen skulle ut. Detta gällde fru Pettersson som äfven sökt sin tillflykt hos Appelbergs.

… andra dagen gingo de åter ut och då funno de 8 döda …

 7 febr.: Fru Pettersson kom hem på kvällen. Röda korssystrarna hade hela dagen haft att ordna om de döda. Bland de döda fanns äfven ett par röda.

 10 febr.: … det var så ledsamt att ej Verna och fru Pettersson erhållit några underrättelser från deras män. Fru Udd hade visserligen hört att någon sett herr Pettersson resa iväg … men det var allt.

 12 febr.: Kl. 6 på kvällen kom det bud till fru Pettersson att ambulansen skulle ut. Man hade hört om något mord ute i skären. Kl. ½ 9 återkom fru P[ettersson]. Ambulansen hade ej kunnat fara ut på kvällen.

 [Anteckningen den 12 februari gäller Kejvsalö-morden, se också notisen den 13 februari.]

 13 febr.: Det blef en ångestfull natt. Skulle bandithorderna ställa till ofärd i hela staden och hvilka lågo mördade där ute i skären? … På kvällen lade vi oss i en fortfarande ganska dyster stämning. Fru Petterssons sorgliga berättelser, då hon kom hem från sjukhuset, hade gjort oss alla så nedstämda.

Om Kejvsalö-morden och vita ambulansens insatser skrev ÖN den 24 april:

Då Röda-korssystrarna kommo ned på isen, sågo de en rad utsträckta kroppar, den ena invid den andra … oigenkänneliga, hemskt vanställda som många av dem voro. Småningom kände man dock igen de flesta, en del nuvarande eller forna elever till skolans lärarinnor. … Under strömmande tårar lyftade systrarna upp de döda till de väntande slädarna.

Alma har själv berättat om hur ambulansen med häst och släde letade upp stupade i terrängen och om hur hon under slädfärden tillbaka till staden satt ovanpå liken.

Mot slutet av februari fick man i staden kontakt med de flyende. Då hade också John Pettersson tillsammans med Almas bror Konstantin Weber, som deltagit i striderna på den vita sidan, kommit till rätta. De hade varit i mycket dåligt skick efter att ha legat gömda i några dygn på Kyrkoskär utanför Kattö och där förfrusit sina fötter.

Den 21 februari tog sig Kattövärdinnan med häst till staden för att rekognoscera. Hästen var krigsbyte från Borgå som John Pettersson och Konstantin Weber fört med sig. Pettersson och Weber hade nu också med övriga flyende diskuterat möjligheterna att ta sig över isen till Reval, vilket de andra då ännu ansåg vara ”rena dårskapen”. [9]

Efter att de anhöriga i staden fått besked om läget för de flyende ute i skärgården, kunde en begränsad kontakt mellan öarna och fastlandet upprätthållas. De flesta hustrur och anhöriga försåg männen säkert med tidningar, varma kläder och mat för dagen.

Men vad gjorde Alma? Jo, hon valde en för henne typisk, okonventionell och värmande åtgärd. Hon såg till det medmänskliga. John Österholm antecknar i sin dagbok den 3 mars:

… på Hamnskär. Lotsen Pellin för med sig en plunta konjak … från fru Pettersson i Lovisa, till uppmuntran för de frysande.

Den 7 mars reste den första gruppen över till Estland. Med den följde Pettersson, Weber och John Österholm tillsammans med en grupp under Ernst von Borns ledning. Och efter några dagar, den 11 mars, får Alma äntligen besked att de överlevt färden och nått fram till Port Kunda på estniska sidan.

De skyddskårister som flydde till Estland återvände till Lovisa i slutet av april. De hade landstigit i Hangö den 3 april tillsammans med de tyska trupper som sänts till Finlands hjälp.

Efteråt visade ett antal skyddskårister sin tacksamhet mot skärgårdsbefolkningen som hade gömt dem under de kritiska veckorna. Bland dessa fanns Kattövärdinnan Erika Gabrielsson. Det var ”fem tacksamma personer, jämte fruar, som åkte ut till Kattö för att överräcka tacksamhetsgåvan, en kaffekanna i silver”. I den tacksamma gruppen ingick John Pettersson med hustru Alma samt Almas bror, kapten Konstantin Weber från Reval. [10]

Bland skyddskårister från Helsingfors- och Borgåhållet som flydde undan de röda ingick fem rödakorssjuksköterskor. Dagmar Ruin från Helsingfors var en av dem som likt Alma tog sig an sårade oavsett politisk tillhörighet. Dagmar flydde över de östnyländska isarna till Estland. I sin dagbok återger hon samtal med de sårade och döende på slagfältet – orden kunde lika väl ha nedskrivits av Alma Pettersson:  [11]

–Syster, vill du framföra en hälsning till min fästmö, om jag …

–Syster, vill du ta hand om det här lilla jag äger – ge det åt mina föräldrar, om jag

–Syster, säg åt de mina – ja, du vet vad du skall säga.

I Estland, som nyss invaderats av tyska trupper, förvånades man över att en kvinna tagit sig över isen, och tyska officerare frågar: Hur har ni, en kvinna, orkat med den färden? Hon kallas Jeanne d´Arc men Dagmar svarar att hon inte är någon ledare. ”Jag har endast följt dem som en syster.”

Familjen flyttar till Reval

Under badhusets blomstringstid före 1920 deltog John och Alma Pettersson flitigt i stadens societetsliv. Badhusdirektören och bokhandlaren Pettersson var en välkänd person och Alma fann sig väl tillrätta i rollen som direktörsfru. För henne var livet fyllt med evenemang och ett omfattande sällskapsliv. Hon var språkkunnig, ackompanjerade gästande artister på piano, hon var beläst och hade mångsidiga kulturella intressen.

Att mannens affärer kring 1920 så småningom började gå sämre var Alma antagligen inte medveten om, hon hölls på sidan om de ekonomiska realiteterna. Hade hon känt till sakernas verkliga tillstånd hade hon åtminstone försökt förhindra försäljningen av bokhandeln, sade hon senare.

John Pettersson sålde bokhandeln 1919 och stadsgården i Lovisa innan familjen flyttade till Reval 1923, där Almas far och bröder bodde. John Pettersson sysslade där med affärsverksamhet men avled plötsligt i Reval redan 1926 efter bara tio års äktenskap.

Efter makens död valde Alma att återvända till Finland. Detta berodde säkert på att hon tack vare sitt giftermål hade hunnit skapa sig en nära bekantskapskrets i Lovisa och hon var välkänd på orten. Sonen Björn, f. 1919, skulle börja skolan, och det skedde lämpligast i Lovisa. Dessutom – om hon hade stannat i Reval löpte hon risken att endast förbli ”garvarens dotter”, änkan med sin son, förmodligen utan större synlighet och anseende.

Åren 1930–34 bodde Alma med sonen i Karis, där hon var sköterska vid en läkarmottagning. Men hågen stod till Lovisa, där hon sedan fick anställning som elevhemsföreståndare.

Elevhemsföreståndaren Alma Pettersson

I elevhemmet utförde Alma Pettersson sin längsta och synligaste gärning i Lovisa. Hon var hemmets föreståndare från mitten av 1930-talet till 1952. Elevhemmet låg vid Drottninggatan, i det sk. Parkhotellet mittemot Badhusparken. I ett osignerat upprop i ÖN 20.5.1933 beskrivs elevhemmet

 … [dess] ändamål är just att ersätta det egna hemmet under skoltiden. Här tillgodogörs icke blott deras lekamliga välbefinnande genom erhållandet av en visserligen enkel, men riklig och närande kost samt snygga, propra boningsrum. Moderlig omvårdnad ägnas hemmets medlemmar och med intresse följes de ungas utveckling. Gott och glatt kamratskap råder, och tillfälle till förströelse behöver icke saknas. …

Alma bodde själv på elevhemmet med sin son och tog uppenbarligen väl hand om de inneboende. Efter att sonen 1939 blev student flyttade han bort. Personalen bestod av en köksa, en husa och en städerska. [12] Ännu långt senare omvittnades Almas uppfostrande gärning bland skolbarnen. Hon inpräntade ”vett och etikett på ett sätt som vi annars aldrig hade lärt oss”, sade en elev långt senare.

Tidskriften Vår Tids aprilnummer beskriver förhållandena vid elevhemmet 1939: ”För sitt elfte verksamhetsår hade elevhemmet samma lokal som tidigare, Parkhotellet, där det disponerade 10 rum och kök jämte ett annex på 2 rum. Hemmet frekventerades under läsåret av 11 interner …, 4 elever erhöllo kostnadsfritt uppehälle. Dessutom åtnjöto 2 barn fri kost, 2 mål per dag. Den månatliga inackorderingsavgiften är 600 mk, men direktionen kan bevilja friplatser och rabatter.”

Under kriget var elevhemmet tidvis evakuerat till landsorten. Sommaren 1941 träffades Lovisa av sovjetiska flygbomber. Alma Pettersson hade magasinerat det mesta av sitt bohag, inklusive arkiv och fotografier, och förlorade då det mesta av vad som återstod efter mannens död. Endast de möbler och annat lösöre som hon hade med sig i elevhemmet kunde räddas.

I en sentida berättelse från 1994 om livet och boendet vid Elevhemmet får vi en bild av Alma som en förståelsefull föreståndare: [13]

Elevhemmet vid Drottninggatan invid stadsparken var en räddning för mången. Dess annex, Torpet kallat, bebott av pojkelever, var ett kärt tillhåll för skolkamrater, som där under sena, understundom nattliga seanser löste livets gåtor. På överhetligt håll var denna trafik kanske inte så väl sedd, men den beivrades å andra sidan inte heller.

Tidigare nämnda John Österholm skriver i ett brev till elevhemsföreståndarinnan Alma 1946 några uppmuntrande rader: ”Du har väl … fullt hus nu igen på hösten i elevhemmet. Det är en nyttig verksamhet Du utför. Måtte det gå bra för Dig och Dina skyddslingar.”

I oktober 1952 fattades beslut om ett nytt elevhem vid Mariegatan, vilket invigdes 1953. Ett citat ur det nya elevhemmets tioårshistorik (1963) beskriver i korthet ramen för Almas tid som föreståndare för det gamla elevhemmet: ”Staten övertog Lovisa Gymnasium och garantiföreningen (instiftad 1924) upplöstes, och 31.5.1952 upphörde det elevhem att existera vars verksamhet gymnasiets garantiförening haft hand om i 25 år.”

Alma Pettersson engagerade sig för elevhemmets framtid också efter att staten övertagit ansvaret för gymnasiet. I samband med invigningen av det nya hemmet kunde man i pressen läsa att ”… initiativet att försöka få till stånd ett nytt elevhem i egen fastighet tagits av fru Alma Pettersson”. Det noterades också att Alma hade insänt ett lyckönskningstelegram till det nya elevhemmets invigning. [14]

Minnet efter elevhemsföreståndaren Alma Pettersson fortlevde länge efter att hon flyttat från orten. Ännu 2017 minns man henne, rentav som en del av stadsbilden: [15]

… jag minns att föreståndarinnan först tog emot innan man fick gå in i elevernas rum. Om man mötte Alma Pettersson på stan neg man djupt. Då hon gick ute på stan var hon alltid mycket strikt klädd och hade hatt. Jag tyckte hon var vänlig men ingav respekt. 

Alma Petterssons sista tider i Helsingfors              

I samband med omställningarna vid elevhemmet upphörde Almas föreståndarskap. Hon pensionerade sig och flyttade i början av 1950-talet till Helsingfors, där sonen med familj bodde. Här ingick hon i en krets av balttyska emigranter med vilka hon umgicks, en del av baltisk adlig börd, bl.a. inom tyska församlingen. Belysande är hur man kunde bli tilltalad. Som ett arv från fornstora dagar hände det att Alma bland baltiska väninnor, skämtsamt eller inte, tilltalades ”Frau von Pettersson”. Sådan var tidens anda ännu på 1950- och 60-talet.

Alma var en ofta sedd gäst vid Svenska Teaterns premiärer där hon gärna frotterade sig med teaterledningen. Hon var inte politiskt aktiv, men hade förvisso åsikter – hon uppskattade inte president Kekkonen och hon såg en själsfrände i högermannen, sfp-riksdagsmannen Georg C. Ehrnrooth. Och då hon besökte Stockmanns varuhus såg hon ampert till att hon alltid fick bästa tänkbara betjäning. Finska lärde hon sig aldrig ordentligt. Att dua henne gick inte för sig.

Under 1950- och 1960-talen gjorde hon regelbundna resor till Tyskland, där hennes kvarlevande släktingar från Estland bodde efter kriget. I likhet med övriga balttyskar hade dessa tvångsdeporterats till Hitler-Tyskland hösten-vintern 1939. Almas båda äldre bröder stupade i slutstriderna vid nuvarande Poznan i Polen i januari 1945. Yngsta brodern hade stupat redan 1915 under första världskriget i tsarryska armén. Hösten 1971 besökte hon en sista gång släktingarna i Tyskland. Hon avled sedan i april 1972.

Livet igenom bar hon huvudet högt. Bilden av Alma Pettersson som en person med stark integritet och självaktning bestod. I familjekretsen var hon varmhjärtad och generös. Det balttyska arvet från barn- och ungdomstiden i Reval fortlevde starkt i henne. Lämpligen kan här återges en träffande personkarakteristik kring det baltiska, nedskriven 1943 av den rikssvenska journalisten och officeren Carl Mothander, bosatt i Reval. Beskrivningen kunde i själva verket lika väl ha gällt Alma: [16]

Oftast ganska reslig, en i sin hållning något sträng, reserverad varelse med likgiltig blick för gatans liv och med kläder i mörka nyanser … De ej alltid vackra men fina dragen tydde på gammal kultur och ett visst förandligande. Även i de fall, då livets materiella förpauvring låtit damm falla över hennes yttre habitus, förrådde gestalten en grad av det obestämbara något, som man brukar kalla distinktion. Det borde även en blind ha kunnat se. För denna typ var gatan blott en trafikled, som förde till avsett mål. Höll jag upp en port, så besvarade hon min hövliga hälsning med en stel nackrörelse, ja, ofta nog med endast en lätt ögonvrickning, som om den gällt närstående under vardagens samliv.

Det var baltiskan.

Alma Pettersson liv präglades delvis av yttre omständigheter som hon inte kunde påverka. Hennes tre bröder stupade i världskrigen, den ekonomiska nedgången efter första världskriget förde familjen på obestånd, mannen dog efter bara tio års äktenskap och hon stod plötsligt ensam med sin sjuårige son.

Hon kunde ha haft mycket mer att berätta och föra vidare än vad som blev dokumenterat. Hennes minnen från barn- och ungdomstiden i Reval och Petersburg, från inbördeskriget och vita ambulansen, upplevelserna från badhusets sista glansperiod, engagemanget för elevhemmet, livet som ensamförsörjare i Lovisa kunde ha varit en outsinlig källa. Minnet efter henne som elevhemsföreståndare levde länge bland Lovisaborna.