Alma Augusta Geitel f. Stark 1860 - 1932; en yrkeskvinnas karriär i järnvägens tjänst

Barndomen i Ekenäs

Alma föddes 12.02.1860 i Ekenäs[1] som fjärde barn till handlanden Ernst Wilhelm Stark och hans hustru Emma Constance Elodie f. Ljungberg. Familjen hörde till de prominenta I Ekenäs. Förutom handelsboden drev fadern utrikeshandel och var delägare i ett antal fartyg. Bland de mera udda företagen måste räknas andelen i Ekenäs första badhus. Badhuset verkade i tysthet tills baderskan ertappades med olaga försäljning av öl och andra drycker vilket inte sågs med blida ögon i staden. Familjens status kan också utläsas i kommunionboken för åren 1855 – 1861, där nämns fadern som ”Norsk och Svensk Consul, In och Utrikes Handlanden, Medaljeuren Ernst Wilhelm Stark.

Familjens situation ändrade sig dock 1870 då fadern försattes i konkurs vilket naturligtvis påverkade familjen ekonomiska och sociala omständigheter. Man får en uppfattning om hur hårt konkursen drabbade familjen genom en notis i Suomen Wirallinen lehti[2] där konkursen kungörs. I notisen nämns att handlanden anhållit av rätten att ur konkursboet få behålla hustruns och hans egna gångkläder. En bidragande orsak kan ha varit hungeråren 1867 – 1869 och deras inverkan på Finlands ekonomi.

Familjen hade en liberal syn på utbildning för Alma fick möjlighet att studera vid ”Privata fruntimmersskolan i Ekenäs” samt åtnjuta privat undervisining. Hennes yngre bror Edward utbildade sig till lärare. Faderns konkurs sporrade säkert Alma att välja ett yrke som gav både social status och ekonomisk självständighet. Det första steget i den riktningen var då hon 1877 blev antagen som ”probist” eller praktikant vid statstelegrafen i Ekenäs. Den första kvinnliga telegrafisten hade anställts av statsjärnvägarna 1868 så vid det här laget var kvinnor väl etablerade i yrket.

Självständig yrkeskvinna

De följande åren fortsatte Alma som telegrafist vid statstelegrafen men i juni 1879 flyttade hon till statsjärnvägarna som praktikant vid Hangö station. För att komma vidare i yrket avlade hon telegrafistexamen samma år. Nu följde en tid som inhoppare på en mängd stationer Ekenäs, Hangö, Riihimäki och Lahtis. Enligt Almas tjänsteförteckning[3] varade dessa vikariat från några dagar till några månader. Även om Alma hela denna tid var skriven i Ekenäs måste hon ha skaffat sig logi nära stationerna där hon jobbade då en telegrafist måste vara i tjänst då tågen trafikerade. Denna rörlighet måste ha satt sina spår hos en nittonåring, säker inverkade den tiden på Almas utveckling till självständig yrkeskvinna.

1880 avled Almas far i lungsot. Som så vanligt på den tiden försattes dödsboet i konkurs vilket gjorde att familjens ekonomiska läge igen förändras märkbart.

Januari 1882 utnämndes Alma till telegrafist och biljettförsäljerska vid Ekenäs station. På den tiden var det normalt att telegrafistarbetet kombinerades med t.ex. biljettförsäljning och till och med stationens bokföring. Att erhålla en statlig tjänst måste ha varit ett stort steg framåt både yrkesmässigt men också ekonomiskt.

Redan året därpå tog Alma ännu ett stort steg mot nya utmaningar både yrkesmässigt men även i privatlivet då hon flyttade till Vasa station som telegrafist och biljettförsäljerska. Flyttningen var troligen kopplad till den nya stationen som invigdes 29.09.1883 (Almas flyttning är daterad 12.10) En så stor omställning måste ha krävt en hel del mod av en ung kvinna i den tidens samhälle.

Under tiden i Vasa träffade Alma sin blivande man Alexander Petter Geitel. Han arbetade 1883 på kommitteen för Vasa järnvägsbyggnad och samtidigt innehade han tjänsten som stationsinspektor på Laihia station (som ligger endast 25 km från Vasa). Det är oklart hur och var de träffades men man kan tryggt anta att det skedde genom att bägge arbetade för Statsjärnvägarna och var stationerade relativt nära varandra. I december 1884 utnämndes Alexander Petter till yngre bokhållare på Mellilä haltpunkt vilket gav honom möjlighet att bilda familj då en tjänst på järnvägen betydde en säkrad ekonomi.

Familjeliv

12.08.1885 vigdes Alexander och Alma hemma i Ekenäs[4]. I december flyttade Alma sedan till Mellilä hållplats. En möjlig förklaring är att hon var tvungen att avsluta sitt arbete i Vasa, en mera romantisk förklaring är förstås att de unga tu åkte på bröllpsresa.

Under tiden på Mellilä hållplats föddes sonen Fjalar Ludvig Alexander 29.05.1886[5]. Själva nedkomsten skedde i Helsingfors, antagligen då tillgången på medicinsk expertis sannolikt var avsevärt mycket bättre där än i Loimijoki.

Alma höll fortfarande kontakt med vännerna på Statsjärnvägarna då Alexander och hon blir invalda i Uleåborgsbanans tjänstemannaförenings styrelse[6]. Till att börja med var föreningens mål ”Att Uleåborgsbanans tjenstemän tillsvidare skulle bilda en förening i syfte att åstadkomma närmande kamraterna emellan”. Målet var dock att bilda en filial inom jernvägsföreningen.

Året därpå tog Alexanders karriär ett steg frammåt då han utnämndes till bokhållare, senare stationsinspektor på Kronoby station. Under tiden i Kronoby föddes dottern Ellen Alma Natalia 20.03.1888[7]. Den här gången sker nedkomsten i hemmet. Ellen måste ha varit ett friskt barn för dopet sker först en månad efter födseln.

1889 var det igen tid att flytta, den här gången till Helsingfors där Alexander blivit utnämnd till förrådsförvaltare för Statsjärnvägarnas förråd. Här föddes sonen Ernst Fredrik Alexander 26.10.1891[8].

Allt verkar ha gått familjen i händerna, Alexanders karriär gick framåt, han var omtyckt i tjänsten och fick många krävande uppdrag. Alma tog hand om barnen och hemmet på Brunnsgatan 10 (nuvarande ”korvhuset”).

Så en novemberdag förändrades allt, Alexander, som var en inbiten naturälskare var ute och jagade då ett ösregn överraskade. Genomvåt fortsatte Alexander att jaga vilket resulterade i en häftig förkylning. Alexander tog inte förkylningen på allvar utan gick som vanligt till arbetet vilket gjorde att förkylningen övergick i lunginflammation som ledde till hans död 11.12.1892.[9]

Familjeförsörjare

Att försörja en familj på fyra personer betydde kärva ekonomiska tider för Alma. Arbetskamraterna på Järnvägarna måste ha insett detta för i stället för blomsterhyllning vid graven samlade de pengar för att underlätta familjen ekonomi. Målet (och även resultatet) var en livräntedeposition på 100 Mk för vart och ett av Almas barn. En verkligt kännbar hjälp som motsvarar €452 i 2016 års penninvärde[10]. Året därpå beviljade kejsaren Alma en årlig pension på 200 Mk vilket även förbättrade familjens ekonomi.

1895 utvidgas järnvägen med Tavastehus – Björneborg banan vilket betydde ökade trafikmängder och därigenom krav på mera personal. Samma år i november utnämndes Alma till telegrafist på Hyvinge järnvägsstation[11]. Familjen bodde fortfarande i Helsingfors så Alma var tvungen att ”pendla” mellan jobbet och hemmet kanske ochså hyra rum för dagar då arbetspassen gjorde det omöjligt att återvända hem efter arbetsdagen. Året därpå flyttar Alma till Tammerfors station som telegrafist[12].

Hösten 1896 vistades Alma ett par månader i Köpenhamn[13]. Om det var fråga om semester, affärsresa i samband med grundandet av syateljen i Tammerfors eller en kombination så var det ändå ett inte så litet äventyr på den tiden!

Företagare

Hösten 1897 tog Alma steget ut och flyttade till Tammerfors med barnen. Samtidigt startade hon syateljen ”Tampereen Uusi Ompeluatelieeri” vilken blev starten till hennes karriär som företagare[14].

Några år senare, våren 1902 återvände Alma till järnvägslivet då hon blev utnämd att driva stationsrestaurangen vid Loimijoki hållplats(eller Loimaa som orten sedermera heter)[15]. Järnvägsrestaurangerna hade på den tiden rätt att servera alkoholhaltiga drycker till resande som innehade biljett. Då synen på alkoholbruk var mycket restriktiv i kommunen råkade Alma i delo med kommunstämman då det i tidningen Uusi aura påstods att hon ansökt hos guvernören att få servera starkare varor (max22%) och att det sällan frågades efter biljett i stationsrestaurangen[16]. I sitt genmäle i samma tidning bestred Alma påståendena i starka ordalag och hänvisar till järnvägsstyrelsens kontrakt som hon följde till punkt och pricka[17]. Hon ber ochså skribenten om konkreta bevis för hans påståenden.

Efter storstrejken 1905 blev synen på försäljning av alkoholhaltiga drycker allt restriktivare vilket ledde till att kommunstämman förbjöd all försäljnjng av alkohol på Loimaa stationsrestaurang. Trots detta ansökte Alma att få servera en halv flaska öl åt resande i andra klass och ”jääkellarikaljaa” åt resande i tredje klass. Enligt nykterhetsfolket önskemål avslog kommunstämman ansökan och förbjöd Alma att göra en ny ansökan inom 10 år.

Trots detta drev Alma restaurangen fram till 1907 då hon övertog stationsrestaurangen i Kervo[18], i samband med övertagandet flyttade familjen till orten. Även här tycks Alma ha väckt starka känslor då tidningen ”Työläinen” redan följande år publicerade en mycket provokativ artikel om Almas sätt att driva restaurangen och speciellt hennes förhållande till personalen[19]. Bland annat påstod skribenten att personalen inte fick tillräcklig mat och att arbetstiden var oskäligt lång. Ortsbona uppmanades att bojkotta restaurangen och att varna alla från att ta anställning hos Alma.

1910 blir det tid att flytta igen, denna gång till Ackas och övertagandet av järnvägsrestaurangen i Toijala[20]. Tiden här är inte mindre kontroversiell för Alma. Alkoholpolitiken förtsätter att påverka driften av restauranten men 1915 får Alma äntligen igenom en förändring då guvernören i Tavastehus län godkänner Almas ansökan, hon får tillstånd att servera öl och porter, max 2 halvflaskor per person, till I och II klass resenärer i samband med måltid. För denna servering måste hon erlägga 40% skatt.

Inbördeskriget sätter ochså sina spår i driften av järnvägsrestaurangen. Den blir delvis förstörd och livsmedel och dylikt blir rånat. Efter kriget anhåller Alma om ersättning och skattelättnad men ansökan blir avslagen. Till ansökan var bifogat en detaljerad förteckning över material som stulits natten mot 24.04.1918. I tillägg till livsmedel upptar listan bland annat 38 silverskedar, 36 silverbestick försedda med monogrammet AG, 120 tallrikar, 28 linnedukar samt en grammofon och 90 st noter.

Då Alma 1925 lämnade Toijala för att flytta till Hangö lämnade hon efter sig spår som ännu sitter kvar. Järnvägsrestaurangen kallades under hennes tid ”Leskirouva” och det namnet fortsatte långt efter att hon lämnat orten. Ännu i denna dag hittar man ”Ravintola Leskirouva” ett stenkast från stationen.

Almas avskedsfest firades på hösten 1925 i ungdomsföreningens lokal med hela ortens grädda närvarande.

Ålderdomen

Flytten till Hangö betydde inte att Alma slutade som företagare utan hon öppnade ”Privathotellet Excelsior” på Mikaelsgatan 15 i Helsingfors som speciellt riktade sig till resande på järnvägen.

Järnvägen spelade en viktig roll för Alma under hela hennes liv. I ett brev skriver sonen Alexander att ”Min Mor tyckte att det var den bästa vilan att sitta på ett tåg och halvsova” vilket hon säkert också kunnat göra under sitt liv med järnvägen.

Ett liv med järnvägen betydde ochså ett rörligt liv. Som man kan utläsa av bilden nedan förde Almas koppling till järnvägen henne till flera järnvägsorter runt sydvästra Finland.

I Hangö fortsatte Alma att vara aktiv både i Betelförsamlingen och Pro Hangö föreningen. Hon fortsatte också att hålla kontakt med tidigare persona bland annat genom att ordna bröllop för några av hennes närmaste medarbetare.