Gunilla Löfman - Kan stjärnorna le?

Livet är förunderligt

25 maj 1995

Polikliniken har jag besökt varannan vecka under fem månaders tid. Idag säger man att nu finns det inga fler undersökningar att göra, vi ska studera resultaten och skicka din diagnos per post.

28 augusti 1995

Att jag inte kommer att få något brev inser jag när jag ringer och ber att få kopior av min sjukberättelse. Man svarar: ”Det tar litet tid eftersom det är så länge sedan du varit på polikliniken så dina papper är i källaren”. 

Efter alla besök till polikliniken vet jag att jag har trasiga ögonbottnar, att det inte går att göra något åt det, att synen blir sämre, att jag snart förlorar all synskärpa, att man inte förstår hur en ung kvinna får ett fel som hör till ålderdomen, att man är förvånad över att problemet finns i båda ögonen, att man vill undersöka mina syskon men att det är ointressant för de hör till ett annat sjukhusdistrikt. Jag vet också att det enda svaret på frågan om vart jag skall vända mig för att lära mig leva med en syn som blir sämre för var dag som går är att detta är ingenting farligt. Tack och lov klarade jag av att låta bli att slå professorn på käften den 9 mars, då när jag brast i gråt och han förklarade att i går var det internationella kvinnodagen, och vet du, sa han, det finns så många starka kvinnor. Kroppsställningen, tonfallet och blicken signalerade att jag är ett fjantigt kvinnfolk som gråter över i hans tycke futtiga saker såsom att jag skall förlora synskärpan och som en följd av det förlora förmågan att sköta mitt företag och därmed också möjligheten att försörja mig och min dotter. Jag tänker att ingen i hela sjukhusvärlden förstår att jag, den starka kvinna som byggt upp min bokföringsbyrå, känner mig liten och olycklig och behöver hjälp att reda ut hur jag skall klara av att leda byrån, att ingen förstår att en företagare ansvarar för verksamheten och sina anställda även som sjukskriven. Ifall professorn får fel på ögonen kan han stanna hemma för hans chef ser till att någon annan tar över. Jag inser att man inte ser mig, man ser bara mina intressanta ögon. Jag är förbannad!

2 september 1999

Ensam står jag i backen och undrar över var det finns ett så djupt dike att det går att gömma sig i det. Livet är över. Plötsligt känns det som om någon står bredvid och säger: ”Var nu inte dum! Sluta tro på dem som påstår att du inte duger. Inse att din utbildning, allt du lärt dig och varit med om skall vara till nytta! Att slänga bort det är dålig ekonomi.” Förundrad snörvlar jag och torkar tårarna och tänker: ”Finns det inte något annat för mig att göra skall jag se till att stöda åtminstone EN annan person som är i en liknande situation som jag själv befinner mig i. Nu gäller det att se möjligheter att göra just detta.

10 december 1999

Den femtonde oktober 1999 slog jag mig ned som vikarie vid Förbundet Finlands Svenska Synskadades r.f (FSS) verksamhetsledares skrivbord. Medan jag sitter ensam kvar på kontoret och grubblar över hur jag skall hinna med allt upptäcker jag att jag försöker recitera en dikt. ”Stilla din häftiga själ, göra en annan människa väl …”. En dikt som lärare Lars skrev i mitt minnesalbum när jag var nio år.

Hur gärna jag än vill så kan jag inte förändra hela världen för synskadade, jag måste stilla min själ. Enligt dikten räcker det om jag med mina insatser lyckas göra EN annan människa väl. Under dikten i albumet står Stig Dagerman, författarens namn. Underligt, kan jag faktiskt hela dikten? För visst finns uttrycken ”en hungrande människa mindre betyder en broder mer” och ”detta är redan så mycket att stjärnorna ler” i den? Mätt i magen är jag för det mesta, men jag längtar efter att få ha samma plats i samhället som jag hade innan jag fick fel på ögonen. Kan man kalla också det för hunger?

Frihetslängtan

31.12 2011

År 2002 blev jag medlem i FSS styrelse. Jag har varit med om att grunda SAMS – Samarbetsförbundet kring funktionshinder r.f. Jag har varit engagerad i nordiskt och europeiskt samarbete. Idag är det sista dagen av mitt ordförandeskap för FSS och det är dags att skapa något nytt i livet!

27 februari 2012

Mina uppdrag har fört mig ut på många resor – alltid tillsammans med andra. Samtidigt har jag låtit synskadan hindra mig från att på egen hand fara till främmande platser. Nu sitter jag med knip i magen i bussen på väg till Helsingfors. Ensam skall jag resa över till Tallinn och vidare med buss till Riga, Vilnius och Warszawa.  Förkortningen på min ögonskada är MD och visus är 0,03. Kan MD också betyda Madam Dumdristig eller Modig Dam?

8 mars 2012

Nu har jag redan varit några dagar i Warszawa och dagen då jag skall ta flyget hemåt närmar sig. Under resans gång har jag tagit mig tid att se på mitt sätt. Inga museer, de skapar frustration. I sällskap blir jag titt och tätt informerad om att det finns något intressant att se som jag inte ser. Det gör mig ledsen. Jag har njutit av det jag sett utan att fundera över vad jag inte sett. Jag har studerat vardagen och livet och övat mig i konsten att ta mig fram samt att njuta av här och nu i en spårvagn, i en matvaruaffär eller på en restaurang. I kväll har jag varit på operan Carmen. Resan är ett härligt äventyr!

Boksvälten

19 november 2012

Flyget lyfter i Bangkok. Jag är lycklig, trött och uppgiven. Trött är jag för det har varit intensiva dagar. Uppgiven känner jag mig för att jag så konkret har fått bekräftat hur olika synskadades situation är beroende på var i världen man bor. Lycklig är jag över de möjligheter jag har haft att vara aktiv inom synskaderörelsen. Också på den översta pinnen på min drömstege har jag nu fått sitta, jag är på hemväg från World Blind Unions (WBU) generalförsamling.

25 november 2012

I min hand har jag en bunt visitkort. Det brinner en eld inom mig, en eld som vill att jag skall göra något. Av tvåhundraåttiofem miljoner synskadade är det bara ett par miljoner som har det så bra som jag har det.  Men vad kan jag göra? Med en suck lägger jag undan korten. Men tänk om någon skriver till mig? Att diskutera med folk från andra delar av världen är väl hälsosamt? Jag beslutar att om någon får för sig att sända mig e-post så får jag svara.

10 februari 2013

En dag kom det e-post från Senegal. Moussa och jag började brevväxla. Idag skriver han: ”Vi har inga talböcker i Senegal. Jag önskar att jag en dag får njuta av att lyssna till mängder av böcker.”

29 februari 2013

Jag ser på de slitna köksskåpen och tänker på pengarna jag stretat ihop för renoveringen. Jag inser att jag kan leva med slitet kök, men att jag inte kan leva utan att ta itu med ”boksvälten”, bristen på böcker i tillgängliga format. Jag beslutar mig för att ta flyget söderut.

11 april 2013

Moussa arbetar vid universitetet i Dakar och i går hölls ett projektmöte på hans kontor. Jag lovade utreda finansieringsmöjligheter men sade att jag saknar de kunskaper om samhället som behövs för att snickra ihop ett projekt, men kan hjälpa till. 

För Moussa har jag berättat om dikten. Vi har samma hunger och funderar över vad som behövs för att få stjärnorna att skratta, inte bara le. Det finns en halv miljon synskadade personer i Senegal. Tjugo studerande vid universitetet känns som en droppe i oceanen. Viktigt är ändå att inte lägga ribban för högt. Vi är två krigare beredda att utan ersättning slåss mot orättvisor. Vi kommer från olika världsdelar, från olika kulturer och religioner. Vi besluter oss för att olikheterna hör till våra styrkor.

6 februari 2017

Idag har mötet på undervisningsministeriet ägt rum. Senegal är det land i Afrika som från World Intellectual Property Organisation får tekniskt och ekonomiskt stöd för sitt projekt ”Böcker i tillgångliga format för synskadade”. Ett online bibliotek byggs upp för hela skolsystemet. Jag är förundrad och lycklig. Klumpen i halsen växer sig större och tårarna trillar när jag tänker på alla barn och ungdomar som får ta del av resultatet av fyra års arbete. Det är sköna tårar, det är ödmjuka tårar.

Med känslor i bagaget

9 mars 2017

Både rädslan och modet skall vara med i kappsäcken för att tas fram i lämpliga doser om och när de behövs. I bagaget finns också den ilska som trycktes ned när jag inte slog professorn på käften och den har vuxit till sig när jag sett hur snedvridet livet är världen över för personer med funktionsnedsättningar. Ilskan ligger och pyr och håller ångan uppe. Sorgen över att fysiskt se allt genom en dimma vägrar att bli inlåst i en skrubb. Som en kladdig hinna smetar den ned hjälpmedlen som alltid behöver plats i den gula kappsäcken. Hur än jag skurar klibbar sig hinnan envist fast. Sorgen lyckas ändå inte kväva den glädje jag känner över alla möjligheter jag har att få och att kunna leva det rika liv jag lever. Av de personer som lever med en funktionsnedsättning och som jag mött under min tid inom olika organisationer är det få förunnat att kunna leva ett lika äventyrligt liv som jag lever.

Är jakten på ”EN annan person” över? Jag har hittat Moussa som kommer att förbättra livet för miljontals synskadade personer. Han är nu WBUs oavlönade afrikanska koordinator för arbetet att utrota boksvälten. Att stjärnorna ler kan varken Moussa eller jag se, men det dolda tredje ögat, vår intuition, informerar oss om deras glada miner.