Elvi Linnea Fredman alias Margareta Helin - en kvinnas öde 1918-2001 påverkat av en röd bakgrund och krigen i Finland.

ELVI LINNEA FREDMAN,  föddes i en röd arbetarfamilj i Hangö 1918 och hamnade i en borgerlig familj 1919, fick namnet MARGARETA EVERITT , KAJANDER , HELIN , en yrkesarbetande kvinnas liv och öde i det självständiga Finland och hur de historiska händelserna kom att påverka hennes liv.

Inbördeskriget

Elvi Linnea Fredman föddes en sommardag i Hangö 21.6.1918 som fjärde barnet i en röd familj bestående av mor, Ingrid Matilda Fredman, f. 28.8.1890, mormor Amanda som tog hand om barnen när mor Ingrid arbetade som kallskänka på badhotellen i Hangö.
Morfar, stenarbetaren och rödgardisten Johan August Fredman f.8.10.1863, hade arresterats 6.4 1918 och förts till Sveaborgs fångläger där han avlidit 15.6 1918 54 år gammal. Många av hans arbetskamrater gick samma öde till mötes då tyskarna landsteg i Hangö den tredje april 1918 för att slå ner det röda upproret.
En orsak till de rödas maktövertag i januari var att arbetare och hantverkare som inte förtjänade tillräckligt inte hade någon rösträtt.

Livet för Fredmans blev svårt i Hangö under och efter inbördeskriget, ingen mat och inget arbete. Marthorna och Röda Korset var aktiva i Hangö med att lära ut och samla in renlav för bakning av bröd och hjälpa de utsatta röda änkorna. Av Hangö Granits Ab:s över 100 stenarbetare fanns endast 19 kvar 1919. Granit Ab hade också haft ryska stenarbetare och man har berättat att ”oäktingar” ofta var s.k. ”ryssbarn”. Efter den ryska revolutionen hade ryska arbetare och soldater blivit kvar i Finland.

Röda småbarn omhändertas

Lilla Elvi omhändertogs 11mån. gammal och hon fördes till Metodistkyrkans nyinvigda barnhem, BETELHEMMET, i Badhusparken 25.5.1919. På ett foto sitter hon leende i en barnstol utanför hemmet. Lokaltidningen omnämner 12.7 de första 5 barnen på Barnhemmet ….”2st. ettåringar , ryssbarnet och keruben , en är en omisskännlig ryss , hennes far stammar från det stora landet i öster ,”…… är det beskrivningen av Elvi? Eller kanske hon beskrivs som: ”Minsta skyddslingen i flocken, kallad lilla ängeln, är en liten knubbig cherub, som leende över hela sitt lilla runda ansikte vänskapsfullt sträcker armarna emot oss. I Betelbarnhemmets 10-års skrift 5.5 1929 nämns de 4 första barnen vid namn: ” Elvi ,…… och den förstnämnda adopterades till Wasa”.

Hangö stad hade beslutat att följa uppmaningen om att omhänderta de röda änkornas minsta barn och placera dem i borgerliga familjer helst i Vasa trakten. Man krävde för att de röda änkorna skulle få socialhjälp skulle de minsta barnen överlåtas. Elvis två år äldre syster växte upp i en Hangöfamilj men fick träffa sin mor. Elvi sökte upp sin mor som 58-åring.

En allmän opinion i landet, med Ester Hällström (Ståhlberg) i spetsen, startades en stats stödd barnhemsrörelse men då det fanns för mycket hemlösa och faderlösa uppfann man ’operation Österbotten’ som innebar att man försökte få de röda änkorna att överlåta sina minsta barn för att mot fattighjälp bli placerade i borgerliga hem, helst i Vasatrakten. Då man mottog fattighjälp förlorade man sin rösträtt, vilket nog var avsikten. De vita änkorna fick en krigspension och förlorade inte sina medborgerliga rättigheter.

1919 undertecknade mor Ingrid flere dokument på överlåtelsen av sitt barn Elvi, först till Barnhemmet 27.8.1919, ”Att jag, Ingrid Fredman, från och med denna dag, icke gör några som helst anspråk på mitt barn Elvi, samt icke heller giver mej till känna för henne, varav sig muntligen eller skriftligen, hvar helst och under vilka förhållanden jag än månde påträffa henne, försäkrar och lovar härmed. Hangö 27.8 1919.” undertecknat Ingrid Fredman bevittna: Elin Andersson och Adele Rehn”. Överlåtelsen till Betelhemmet bestyrktes med följande avskrift:” Att jag, Ingrid Fredman, som överlämnat mitt barn Elvi till Betelhemmet icke mer återtager detsamma erkänner och lovar: Ingrid Fredman bevittna: Elin Andersson och Märta Friis.” Det var dagen före hon fyllde 29 år.

En månad senare undertecknade ett äkta par från Vasa ett papper på överlåtelsen av Elvi: ”All den rätt vi erhållit till Elvi Fredman på grund av förestående skriftliga handlingar den 27 augusti 1919, överlåta vi till fru Impi Everitt & till Einar Everitt från Wasa emot
härmed given förbindelse att föda, kläda och uppfostra förenämnda barn, men äger herrskapet Everitt rätt att återlämna förenämnda barn till barnhemmet, i händelse oförutsedda svårare omständigheter uppstå. Hangö 25 sept.1919. udertecknat Augusta Boström enligt fullmakt .” Augusta Boström var föreståndarinna på Betelhemmet .

Fosterföräldrarna från Wasa 1919.

Elvis nya föräldrar började kalla henne Margareta efter hennes nya fostermor Impi Margareta som var 32 år. De hade gift sej 13.1.1913 men äktenskapet var barnlöst. Margareta fick en barnsköterska och hemmet hade också en kokerska då styvfadern var en väl ansedd affärsman på orten som handlade i trä med Ryssland, Han var även spansk konsul i Vasa. Impi hade skrivit studenten och varit ett år i Amerika som barnpiga för att lära sej engelska och samtidigt hade Einar varit i Kanada på en ranch. De hade haft biljetter till Titanic 1912 men kommit försent. I Vasa sjöng Impi i kyrkokören och spelade piano och handarbetade. Lilla Margareta blev bortskämd och var sin styvfar Einars ögonsten. 
Länge varade inte lyckan i hemmet då Einar sköt sej på nyårsafton 31.12 1924 efter en felinvestering. Hela hemmet såldes på auktion. Han blev sörjd av många i Vasa där han varit mycket väl ansedd.

Följden av fosterfaderns konkurs 1924

Impi flyttade med Margareta, som nu fyllt 6 år, till Helsingfors där hon fick arbete som bokförerska på Föreningsbanken.
De bodde först hos Impis väninna som också blivit änka med en dotter ett par år äldre än Margareta i ett rum högst uppe i Amos Andersons hus på Georgsgatan. Flickorna blev bästa vänner för livet och roade sej med att åka upp och ner med hissen som gick
direkt till Amos vardagsrum tills han förlorade tålamodet. Impis väninna tog hand om flickorna då Impi arbetar. Småningom fick de en egen bostad i Kronohagen nära Semigradskys förberedande där Margareta gick 1925-27. Nu blev det aktuellt med namnbyte då hon skulle börja som 9-åring i Svenska Privata läroverket för flickor. 21.5 1927 har Ingrid Matilda Eloranta f.Fredman gett sin skriftliga tillåtelse: ”Härmed giver jag, undertecknad, att min dotter Elvi Linnea Fredman får taga tillnamnet Everitt, vilket namn hennes fosterföräldrar bära.” 
Margareta blev en ivrig flickscout under skoltiden. Somrarna tillbringade hon med kusiner på Karelska näset hos släktingar. Där bakade en piga dem karelska piroger alla dagar som de
åt med rabarber och bärkrem. När Margareta blev hämtad hem på hösten kunde hon inte svenska mer.

Hungersnöd i Helsingfors efter depressionen

Impi och Margareta bodde i kärva omständigheter i ett litet hyresrum med kokplatta i badrummet som Impi kokade sin morgongröt på. Margareta fick mat i skolan men hon var ständigt hungrig. En gång i veckan fick hon äta så mycket hon vill hos vänner som bodde i ett hus i Tölö med ett s.k. ”folkskök” som hissade maten direkt till våningarna från köket med en mathiss. En dag då Margareta var ensam hemma hade hon öppnat dörren för en tiggerska och gett henne av Impis gröt, det fick hon grälor för då grannfrun hade skvallrat. Det rörde sej mycket tiggare i H:fors i slutet på 20-talet.Då Margareta fyllde tretton år fick hon en ny fosterfar då Impi gifte om sej 5.7.1931, de flyttade till Tölö. Han arbetade som kamrer på samma bank som Impi och var hemma från Vasa.
Margareta slutade skolan efter VII klass 1935 och fick sin första tjänst på Obligationslånekassan i Helsingfors som 17-åring. Hon hade velat studera till sjuksköterska eller kokerska men vare sej Impi eller hennes fosterfar kunde eller ville betala för studier. På arbetsplatsen var hon omtyckt som utåtriktad och social person som hade lätt att lära sej nya saker som stenografi och maskinskrivning. Hon flyttade hemifrån så fort hon kunde för att komma undan sin fosterfars närmanden.

Margareta börjar sitt självständiga liv 1936 och kriget bryter ut.

1937 började hon sällskapa med en diplom ekonom som hon träffade en snöstormskväll 4.12. Det var vanligt i Helsingfors att sitta på Kapellet, Fazers, Socis eller Royal för att träffa vänner som båda hade rikligt. På sitt rum fick hon inte ha manliga gäster övernatten.
1938 på sin 20-årsdag fick hon kort och blommor av honom då han gjorde sin militärtjänst, till adressen Freeseg.2B co/ Höckert.
30.11.1939 bröt kriget ut och huset där hon bodde bombades, hon gick med i röda korset och lottorna och var en tid i Vasa. 
Pojkvännens miltitär utbildning blev nu krigstjänstgöring.

 ”Kontoristen Margareta Everitt förlänas 1939-40 års krigsminnesmedalj.” undertecknat Mannerheim.

Fältpost 1939-43

1941 insjuknar hennes käraste i TBC efter en månads tjänstgöring i Aunus. Han hamnar bl.a. på Harjavalta sanatorium. De levde sitt förhållande till största del per brev och bygger sitt drömhem med två barn. Margareta skrev brev och sagor till Sanatoriet som pojkvännen illustrerade, han ritade deras drömvåning som Margareta inredde med honom i breven.
1942 blev han utvald av tyskarna med 220 andra lungsjuka soldater att få vård på ett sanatorium i Tyskland, Burgh Waldstein vid Polska gränsen. I ett brev 8.12 1942 beställer han ”ett par flätade guld axelstycken för fänrik i jägartrupp samt där tillhörande specialmärken (lejon och jägartruppens special märke) samt ett par flätade axelstycken för fänrik i fältartilleriet.
Den 30.5.1942 slutade Margareta sin tjänst på Obligationskassan och fick anställning hos Berggren Oy Ab där hon blev kontorschef.

I Tyskland blir hennes käraste bara sämre och han lyckas till slut ta sej tillbaks till Finland sommaren 1943 där han dör på Tilkka militärsjukhus i H:fors.
”31 augusti slöt Paul sina ögon för sista gången och jag miste den bästa och mest trofasta vän jag ägt. Idag skall jag följa honom till den sista vilan. Den femte september 1943” skrev Margareta i sin gästbok från Döbelsgatan där hon bodde 1943-44. Hennes två bästa väninnor var med henne den kvällen. Till intet blev hennes dröm och drömskeppet som hon hade ritat honom på en club7-ask som han burit med sej genom hela kriget och sanatorier.

Margareta gifte sej och blev mor fredens år 1945

Margareta hade mycket vänner och hon tyckte om att ordna fester speciellt om man fått tag på någon mat att dela med sej. Recitera kunde hon och skrev små dikter och tal till vänners ära. Hon träffade en högt uppsatt tjänsteman och jurist som hon gifte sej med civilt 11.11 1944.
Två månader tidigare hade Margareta slutat sitt jobb på Berggren Oy. Ab. Hon flyttade till Dickursby, till sin man som bodde på Påkas gård i övervåningen. Det var en bondgård, så Margareta behövde inte hungra då hon var gravid. Den 30.6.1945 födde hon en flicka
på Eira sjukhus. Prosten Otto Weckström övertalade pappan, som var ateist, att döpa barnet och faddrar blir hela Häradskrivarföreningen i Finland. Efter dopet drog sej herrarna till arbetsrummet för att skåla för barnet.

Varje dag for Margaretas man till ministeriet i H:fors med tåg, men kom oftast hem med sista tåget, om ens då, eller med vänner på efterfest till Påkas. Babykorgen lyftes mitt i rummet då det var fest så barnet skulle vänja sej vid tobaksrök, sprit o glam. Margareta kokade snällt välling åt alla på morgonen. Hon började arbeta igen 15.3 1948 hos Robert Estlander&Co. En änkefru anställdes för att sköta hemmet och barnet började på daghemmet i Dickursby.     Man började betala barnbidrag i Finland.
Mannens festande fortsatte och nu kom en kvinna med i bilden. Det blev för mycket för Margareta som ville skilja sej vilket skedde 13.4.1949.

Margareta är nu 31 år och flyttade till Högbergsgatan med den nu 4-åriga dottern som började på Solhems barnträdgård dit Margareta lärde henne att gå ensam. Pappan grät bakom deras dörr men blir inte insläppt alkoholpåverkad. Dottern började matvägra och fördes efter en vecka med ambulans till sjukhuset för tvångsmatning. Man kom överens om att barnet skulle få träffa pappan så ofta hon ville.
Det var inte lätt att vara ensamförsörjande, förvärvsarbetande, frånskild kvinna. Hon blev inte bjuden, bara då den äkta mannen var borta, men trevliga fester ordnade hon för sina kvinnliga arbetskamrater. Hon sällskapade en kort tid men den mannen visade sej vara mycket svartsjuk.

Margareta gör karriär och gifter om sej olympiadens år 1952

28.3 1950 anhöll Margareta om officiellt förnamnsbyte och 16.3 börjar hon arbeta på Ömsesidiga bolaget industriförsäkring som hon hade blivit erbjuden. Där handhade hon Industri och bilförsäkringar som prokurist tills hon blev sjukpensionerad 31.8.1965.

1951 träffade Margareta en sjukgymnast och läkare genom en tidningsannons. De hade träff vid Runebergs statyn och beslöt att gå på Fazers kafé.
Olympiadens år gifte de sej 9.8.1952 i Johanneskyrkans prästkansli. På bröllopsresa for de till Stockholm där Margareta fick veta på restaurang Gyllene Freden att Han var narkoman och alkohol tålde han inte heller utan kastade vinglaset i den öppna spisen och rusade ut.
Margareta började gråta men blev tröstad av en svensk gentleman som sedan blev hennes förtrogna och älskare i många år. I brevväxlingen framgår att hon drömde om en flyttning till Sverige men pliktkänslan höll henne kvar.

Efter julen 1952 flyttade Margareta trots allt med sin dotter till Villa Rödhättan i Alberga där hennes man bodde med sin mamma och hade sin läkarpraktik. Huset var byggt 1902 och hade inga bekvämligheter utom centralvärme med koks. Att vara doktorinna gav henne ändå
social status. Sitt arbete på Industriförsäkringen fortsatte hon men ibland på helgerna måste hon rycka ut som sjuksköterska om det kom en blödande patient till mottagningen då hennes man, läkaren, inte stod ut med att se blod efter att ha tjänat som fältskär vid yttersta linjen i kriget. Han hade mardrömmar varje natt och vaknade skrikande av skräck. Margareta försökte få honom att sluta med morfinet vilket inte lyckades men hon höll kulissen tappert uppe.

Inredning och trädgård intresserade henne och hon försökte göra jugendvillan modernare, en Hovers dammsugare skaffades och en radiogrammofon för att lyssna till Björling och Taube. Hon var en äkta royalist och drömde om att skicka sin dotter till Sigtuna internat i Sverige där den blivande svenska kungen gick.
Varje onsdag for Margareta med sin dotter för att bada karbad hos Impi på Tölötorgsgatan. Villa Rödhättan fick karelska grannar där det byggdes livligt på tomter utbrutna från Mäkkylä gård. Familjen började bada bastu hos en karelsk granne. Hennes man blir utnämnd till Esbo kommunalläkare. Mottaningen fortsatte att äga rum i deras vardagsrum och tamburen och verandan tjänade som väntrum. Den första hälsostationen med läkarbostad planerades i Alberga på en äng där kor förut betat.

Svårigheter i äktenskapet och i Finland 1956

1956 blev det storstrejk och arbetarna marscherade på Åbo landsväg förbi Alberga. I presidentvalet röstade hon på Fagerholm.
Finland ledde narkotika konsumtionen i Europa efter kriget och 1957 kom Narkotikalagen.
Hon försökte förtvivlat utrota morfinet hemma som blev allt svårare att få tag på då läkarna nu bara fick skriva begränsad mängd recept som inte mer räckte till för både de krigs skadade patienterna och eget behov. Det resulterade bara i våldsamma raseri utbrott från hennes mans sida som efter varningar förlorade läkarrättigheterna och tvångsintogs för avvänjning för ett år. Då orkade hon tappert vidare. En eldare till villan anställdes som bodde i pannrummet.

Margareta avancerade i sin tjänst till prokurist och var Nordiska försäkringsföreningens stipendiat 15.9-14.10.1958 och skrev i HANSEATEN dec.1958 no.268 Stockholm ,”brev från en stipendiat” om sina erfarenheter.
1960 flyttade familjen till Industriförsäkringens tjänstebostad på Högbergsgatan. Dit flyttade även Margaretas styvmor Impi som hade blivit änka och pensionerad. Villa Rödhättan såldes och hennes mans rättegångsskulder och böter kunde betalas.
1964 bröt Margareta med sin dotter, som då flyttade hemifrån. Hennes man arbetade på en doktorsavhandling, men själv orkade hon inte mer efter att ha burit den svåra tiden ensam och blev intagen på Hesperia psykiatriska 21.4-23.6.1965 efter ett självmordsförsök. Impi flyttade till Forsby sjukhem. Sjukpension fick Margareta i augusti 1965 som 58-åring.

Margareta bekantade sej med sin biologiska familj

Hon hade fått rådet att uppsöka sin biologiska mor men fick till sin besvikelse inte veta vem hennes far var. Efter det återupptog hon kontakten med sin dotter igen. Hon berättade hur chockad hon blivit av att se hur enkelt och asketiskt hennes mor levde, hon som var van att omge sej med vackra ärvda möbler och tavlor. Hon ville inte heller att dottern skulle få träffa sin riktiga mormor. Istället berättade hon en påhittad historia om sin mors bakgrund.
3.1 1969 dog Margaretas biologiska mor och bouppteckningen blev upprivande då hennes syskon inte hade vetat om hennes existens. Hon inledde en brevväxling med sin syster i Sverige. I breven återkom hon ständigt till hennes uppfattning om att hennes mor inte velat ha henne och kände bitterhet däröver. Hennes biologiska syskon visste heller ingenting om sin försvunna morfar som först Margaretas dotter hittade på nätet efter hennes död 2003. Regeringen hade tillåtit öppnandet av arkiven med de försvunna 1918-22 först 1997.

60-års fest och pensionärslivet som mormor

Margareta och hennes man skaffade sej körkort, en Morris mini, TV och en sommarstuga i Ingå för att komma närmare svampskogarna och skärgården som hon älskade.
Hennes man hade fått tjänst på HYKS röntgenavdelning 1964 och som överläkare 1973. Doktorsavhandlingen hade han fått färdig 1972.

1977 dog hennes fostermor Impi och det blev en besvärlig bouppteckning då Margareta måste bevisa sin rätt till boet och sin fostermor Impi. Röda fosterbarn blev inte alltid adopterade genast eller inte alls.
Margareta fick fyra barnbarn mellan åren 1975 och 1981 som hon gjorde allt för att skämma bort. Hon klädde upp sej och gjorde make-up varje dag som om hon fortfarande skulle gå till jobbet och gick regelbundet till frissan för att alla dagar gå till Stockmans eller Fazers för att träffa väninnor. Hon älskade att ha gäster både på landet och i stan.
Hon använde mycket tid till att hjälpa släktingar och vänner eller grannar. Till Stockholm for hon årligen för att träffa sina väninnor som flyttat dit och sin fosterfars släktingar i Sverige, Danmark och Norge. Hon höll även kontakt med sina äldre biologiska syskon.

1984 såldes sommarstället och Morris minin och då tjänstebostaden på Högbergsgatan grundreparerades flyttade paret till en enrummare i Tölö 1989. Där fortsatte hon sitt sociala liv med släkt och vänner. Hon släpade lass med böcker från biblioteket.

Sjukdom och död 2000

1999 började Margaretas närminne svika och hennes man som hon varit gift med i 49 år kände hon inte mera igen. Det blev för tungt för honom som började misshandla henne. Hon flyttades till ett vårdhem år 2000. Hennes pension räckte inte till ett eget rum så hon
fick dela ett rum på 16m2 med en okänd dam. Hennes man tog henne till Stockmans alla lördagar. Hon som varit kedjerökare hela sitt liv visste inte mer vad hon skulle göra med sin gröna Nortti. Sjukdomen tog snabbt sitt grepp om henne men sin första kärestas
grav hittade hon nog på Sandudds gravplats fast hon annars förlorat sitt närminne.

21.6.2001 dog Margareta på morgonnatten på sin 83-årsdag på Stengårds sjukhus. Hon hann aldrig få den teddyorm hon önskat sej efter att ha sett att alla hennes fem rumskamrater hade små teddybjörnar i sängen . Hon skulle slå brackorna med häpnad, sin speciella humor hade hon inte förlorat även om hon knappt kunde prata eller äta längre.
De politiska händelserna 1918-1919 och 1939-1945 skulle sätta sin prägel på hela Elvi Margaretas liv. Hon var en framåtsträvande yrkeskvinna i efterkrigstidens Finland som satte hela sin själ i att göra sitt bästa i tjänsten och privatlivet med att vara en god
medborgare. Som mamma och uppfostrare var hon sträng och smisk på bara rumpan utövades för förseelser.
Då hon själv varit så olycklig i hela sitt liv hade hon väldigt stora förväntningar och föreställningar om hur hennes dotter skulle leva. Ödets ironi blev att hon aldrig kunde acceptera sitt eget barns val i livet vilket skapade ett främmandeskap mellan dem.

Post scriptum

Först ur ett barns erfarenhet, senare genom objektiv syn på min mors svåra liv, fick jag ett historiskt perspektiv genom de fakta jag studerade om hennes riktiga bakgrund efter hennes död. Ödets ironi var att jag som sommarbarn hos min gudmor i Hangö inget visste om att jag hade en mormor, en moster och en kusin i samma stad. Efter en utställning jag hade i Hangö kulturhus 2003 om processen till insikten om min bakgrund ville jag göra en Torso i granit som monument över alla de kvinnors lidande inbördeskriget förorsakat. Stenen fick jag som gåva av Hangö Hamnverk, arbetet utfördes av en stenarbetare på min skulptör lärares gård.

Torson 1918 ville jag skänka Hangö stad. Det blev en 4-årig process förrän staden gick med på att ta emot minnesmärket, så djupt satt såren av den svåra tiden kvar. 1.5 2011 avtäcktes mitt verk som gavs namnet försoning i Rådhusparken. Valde finsk granit på grund av mammas morfar, rödgardisten och granitarbetaren Johan Augusts yrke och motivet, en kvinnlig torso utan armar, huvud och ben med årtalet 1918 på bröstet som symboliserade ödet min mormorsmor, mormor, moster och mor inte kunnat påverka. Något stipendium för utförandet fick jag inte heller och en okänd donator betalade stenarbetarens lön.

Degerö 6.11.2017 Catharina Kajander , keramik- och bildkonstnär