Jag upplevde att min farmor Alma f 1904 var en mycket driftig kvinna. Hon var beslutsam och ganska envis. Hon var kreativ och omtänksam. Utan Alma skulle min farfar Lennart knappast ha stått på benen i över 45 år efter sin krigsskada. Jag har hört berättas att farmor övade med honom och tvingade honom att gå, och han klarade sig faktiskt utan käpp men han haltade ordentligt. Farmor hade också skött hemmafronten, med djur och två små barn. En häst var visst med i kriget också, och faktiskt tror jag han kom hem igen. Så på det stora hela klarade de sig bra. De tog emot några karelare och det var av dem som min far (född 1934) lärde sig sina första finska ord. Alma och Lennart kunde ingen finska alls och de behövde ingen heller för Solf var och är fortfarande mycket svenskt. Mina farföräldrar gifte sig 1926. De kom båda från jordbrukarhem i samma by, avståndet mellan gårdarna var ungefär 1,5 km. När jag gick i lågstadiet gjorde jag en intervju om deras bröllop och jag minns bl a att det var den gången Solfborna fick se en riktig bil då en av gästerna körde en sådan. På gården på Herrbacken skaffade man fort traktorer och också farfar tog bilkörkort. Jag minns hans bubbla och den Saab95 han körde sen när han var ensam och kom och hälsade på mig och min familj. För han levde 10 år längre än farmor. Farmor ville följa med tiden och allt gammalt skulle bort. De köpte nya möbler och skänkte de gamla till Stundars. Också ifråga om kläder var farmor modern, hon började använda långbyxor på tidigt 60-tal (i motsats till min mormor som var i samma ålder och aldrig hade på sig byxor). Farmor och farfar fanns i huset bredvid vårt och jag var där nästan varje dag. Jag minns att jag satt och lekte med kastruller då jag var riktigt liten. Sen satt jag och farmor och ritade. Hon tyckte också om att rita och hon blev uppslukad av porslinsmålningen. Vi har alla kaffeserviser som hon målat. Jag är den enda som fick en teservis eftersom jag inte drack kaffe då jag var ung. Tyvärr var det kanske porslinsmålandet som bidrog till hennes död i levercancer, man säger att bladguldet som de målade med var mycket giftigt. Bland andra saker som intresserade farmor fanns trädgården och handarbete. Och så vävde hon mattor och lärde mig att väva (och nu får vi inte ens upp en väv). Jag minns råspisen nere i källaren där hon hade sin vävstol. Tror faktiskt att hon bakade en del rågbröd där också….för länge sedan. Annars minns jag inte att hon skulle ha lagat någon speciell mat, men hon var duktig på att baka. Jag minns småbröden fyllda med äppelmos, och pepparkakorna. På juldagsmorgonen brukade vi sparka till kyrkan (på den tiden var det vinter och sparkföre) och sen drack vi kaffe hos farmor och farfar. Minns att jag och min bror ibland fick bråttom hem för att titta på Scooby Doo och de andra tecknade filmerna som visades kl 10 på morgonen. För inte kunde vi sätta på tv hos farmor. För tv hade de nog, troligen före många andra. Alma var en sällskapsmänniska och de hade ett livligt umgänge. De var också med i församlingens pensionärsförening och åkte på olika utfärder i trakten. Någon gång var de säkert till Sjundeå och hälsade på våra släktingar där, men oftast var det Sjundeåborna som kom upp till Österbotten. Det här var kort om farmor, som var en helt vanlig kvinna i en helt vanlig by i Österbotten. Jag tror jag har ärvt en del av hennes humör – och kanske också hennes sisu. Hon gav aldrig upp. Och nu har mitt barnbarn också fått namnet Alma.
Skrivare
Monica Asplund
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell Licens.