Alma Skog - "Fosterlandet"

”Det är väl ingen kvinna i svenska Österbotten, som är mera känd än hovrättsrådinnan Alma Skog. Överallt, där det gällt arbetet för modersmål, hembygd och fosterland, ha vi varit vana att finna henne med i främsta ledet.” Så skrev Signe Strömborg, rektor för Kronoby folkhögskola, i tidskriften Husmodern år 1933 om den då 87-åriga Alma Skog.  

Alma som ung flicka

Alma Charlotta Strömmer föddes i Gamla Vasa 22.2.1846 som dotter till kollegieassessor Carl Jacob Strömmer (1815-1907) och hans hustru Charlotta Strömmer (1823-1910). Hon var det nästäldsta barnet i en syskonskara på sju barn. Familjen bodde i Gamla Vasa fram till den förödande stadsbranden år 1852 och flyttade därefter till Storgård i den närbelägna byn Runsor.   Alma Strömmer började sin skolgång i fröken Kellanders och fröken Bladhs folkskola i Gamla Vasa. När den treåriga Wasa svenska fruntimmersskola inledde sin verksamhet år 1857 var Alma en av de elever som inskrevs på II:dra klassen. Vid skolans 75-årsjubileum år 1932 berättade Alma Skog om sin första lärare, magister Alexander Roos, som hade hälsat de nya eleverna med orden: ”Minnens … att Ni äro svenska barn av det svenska Österbotten, det är eder oavvisliga plikt att genom flit och gott uppförande hedra Eder hembygd. … ni ska aldrig glömma att ni trots att ni är flickor en gång ska svara för fosterlandets framtid”. Alma ansåg att Magister Roos nog på sätt och vis var en förespråkare för kvinnoemancipationen. Han var en krävande lärare, som ofta uppmanade sina elever att ”Låna gossarnas böcker – nog förmå Ni läsa vad de läsa.”  

Alma var en livfull flicka som många gånger hade svårt att foga sig i de regler som gällde för unga flickor.  Ännu på 1850-talet ansågs skridskoåkning vara opassande för flickor. När Alma var tolv år lånade hon och en kamrat pojkskridskor för att få pröva på att ta sig fram på isen. Men isen i Gamla hamn i Gamla Vasa bar inte överallt, och flickorna hamnade i vattnet och fick smyga hem för att byta till torra kläder. I skolan utmättes sedan ett straff på fyra timmars kvarsittning och sträng varning för opassande uppförande.   Då Alma var 14 år flyttade familjen till Alavo där hennes far utnämnts till kronofogde. Alma växte upp med ett livligt sällskapsliv och fick lära sig hushållsarbete av olika slag. Men hon följde också aktivt sin far i hans sysslor. I sin levnadssaga skriver Alma: ”Som min fars utkorade favorit och ständiga följeslagare i skog och mar, i stallet och på hästryggen tog han mig också med till skrivbordet där han lärde mig att hjälpa till som sekreterare och summerare av förteckningar och restlängder, allt under min mors ständiga protester att han gjorde mig till en fullständig pojkflicka”.  

Alma studerar vidare  

Som sextonåring fick Alma träffa Zacharias Topelius på Majniemi, författarens sommarstuga i Nykarleby skärgård. Hon mindes senare hur hon stått på Majniemi brygga och fått ta emot hans hälsning till den österbottniska ungdomen: ”..att gå främst i ledet, att stå eller falla för och aldrig svika rätt och sanning, dygd, ära, hem och fosterland!”.   Efter att ha genomgått fruntimmersskolan tillbringade Alma två vintrar i Helsingfors för att förkovra sina kunskaper genom privatundervisning. Hon var inneboende hos en professorsfamilj och studerade alla de ämnen som krävdes för en studentexamen, med mycket goda betyg. Men studentexamen fick inte avläggas av flickor, vilket Alma ansåg vara en stor orättvisa.   Alma utvecklade redan i unga år en stark känsla för fosterlandet. Som 18-åring deltog hon i insamlingsarbetet för ett monument i Alavo över de stupade i 1808-09 års krig, för att hedra minnet av dem som stått upp för fosterlandet. Johan Ludvig Runebergs diktverk Fänrik Ståls sägner, som hade getts ut i två samlingar 1848 och 1860, gav ytterligare inspiration för insamlingsarbetet.  

Alma bildar familj  

Alma Strömmer gifte sig 18.8.1870 med Karl Henrik Skog (1835-1915), notarie och senare hovrättsråd. Paret fick tre döttrar, Elly, född 1871, Sally, född 1873, och Ilma, född 1874. Familjen var bosatt i den strömmerska gården vid Skolhusgatan 7 i Vasa, där även Almas föräldrar bodde.   En stor sorg drabbade Alma år 1888. Hennes äldsta dotter Elly hade vid 17 års ålder hade rest till Hannover i Tyskland för att studera vid en pension. Där insjuknade hon i blindtarmsinflammation och avled efter några dagar. Sorgen över Elly skulle följa med Alma genom livet. Dottern Sally gifte sig sedermera med Eskil Palmén och dottern Ilma med Albert de la Chapelle. Familjen växte till med flera barnbarn.  

Arbete inom föreningar och organisationer

Alma Skog fortsatte sitt hängivna arbete för fosterlandet och för den svenska kulturen. År 1892 var hon en av stiftarna till det fortfarande verksamma Sällskapet Svenska Odlingens Befrämjare i Vasa. Sällskapets syfte är att materiellt och ideellt understöda svenska kultursträvanden och verka för svensk odlings fortbestånd och förkovran i Österbotten. Man understödde privata småskolor, gav stipendier till ungdomar som ville studera och understödde kulturinsatser av olika slag.   Folkhögskolesällskapet i Vasa grundades i slutet av 1890-talet, och Alma var en drivande kraft. Sällskapet stödde till en början Österbottens äldsta folkhögskola i Kronoby och senare även folkhögskolan i Närpes. Under många år ordnades i Vasa en trettondagsfest med lotteri till förmån för folkhögskolearbetet med Alma Skog som outtröttlig organisatör.  

Martharörelsen i Finland föddes år 1899 i Helsingfors. Kvinnorna slöt sig samman för att kunna vara sitt land till gagn och nytta. Under sitt första namn ”Bildning i hemmen” blev föreningens stadgar inte godkända av myndigheterna, men när man ändrade namnet enligt den bibliska Martha, symbolen för den tjänande kvinnan, gick det för sig. Martharörelsens grundare, Lucina Hagman, hade även hon varit elev i Wasa svenska fruntimmersskola, inskriven år 1865. Avsikten var att sprida folkbildning till alla kvinnor i hela Finland, att slå vakt om landets nationella egenart och motverka likriktning och förryskning. Alma Skog blev från första dag medlem av vasamarthornas distriktsstyrelse och var under många år viceordförande. Vid 89 års ålder lämnade hon posten och valdes då till hedersledamot.   Alma Skog var aktiv medlem i Vasa svenska kvinnoklubb, vars verksamhet inleddes år 1906. Alma stod som arrangör för de s k svenska aftnarna i Vasa under en lång följd av år, för att sprida kunskap och intressen för Svenska folkpartiets strävanden.   Alma var även aktiv inom en lång rad andra föreningar och organisationer, i många av dem var hon styrelsemedlem och ordförande under längre tid. Fruntimmersföreningen, Vasa läns förbund för kvinnostipendier, Arbetshemmet och Barnkrubban i Brändö, Lotta Swärd-organisationen, Föreningen Brage i Vasa, Vasa skolträdgårdssällskap, Minnesförbundet Sverige-Finland, riksföreningen Svea och Arbetets vänner var några av de sammanhang där hon engagerade sig.  

Motståndsarbete under ofärdsåren inom Kvinnokagalen  

Februarimanifestet 1899 innebar början på en period av aktiv förryskningspolitik i Finland. Manifestet föreskrev att beslut om rikslagarna framöver skulle tillkomma kejsaren och det ryska riksrådet. Det passiva motståndet bland invånarna i Finland lät inte vänta på sig. Inom ramen för Kagalen, som grundades år 1901, samlades motståndarna till aktivitet. Centralgestalt i Kagalen var Leo Mechelin. Till en början deltog såväl kvinnor som män i Kagalens arbete, men kvinnorna uteslöts senare och bildade själva år 1902 Damkagalen, senare Kvinnokagalen som en särskild organisation. Dagmar Neovius från Helsingfors var Kvinnokagalens första ordförande. Kvinnokagalen fortsatte sitt arbete under flera årtionden och var aktiv bl a genom ett samarbete med jägarrörelsen och de män som sökte sig till Tyskland för att få militär utbildning.   Kvinnokagalen gjorde stora insatser när det gällde att samla in medel för motståndsarbetet och att distribuera ocensurerade och därmed förbjudna skrifter, såsom Fria Ord, som utgavs i Stockholm. I Vasa var Alma Skog ombud för Kvinnokagalen, tillsammans med ett antal övriga kvinnor.

Alma berättar själv: ”Som jag alla somrar ända till år 1910 var rest utomlands över Sverige eller endast till Sverige, hade jag alltid i uppdrag att överhämta Fria Ord eller andra upprop till landet. Ett år minns jag så tydligt medan de förvisade ännu voro i Stockholm, fick jag bud genom August Fellman att jag borde medtaga upprop från Leo Mechelin men att det var ganska mycket och att jag borde få andra att hjälpa att gömma dem på oss. Jag skyndade genast till flera landsmaninnor som vistades för tillfället i Stockholm – men de tordes ej.  Huru skulle jag bära mig åt? Jag gick och beställde en mycket lurvig paletå hos en firma, där tillskäraren var finländare och kände mig tidigare och på vilken jag kunde lita. Han skulle sätta styv ravenduk till mellanfoder och ställa så till att det hela skulle bilda långa fickor, i vilka jag kunde rada pappersuppropen och sedan sy till dem nedantill.  I hatten skaffade jag dubbla kullar och till nyköpta stora kängor dubbla sulor. I underkjolen sydde jag löst foder för att mellan fodret och tyget kunna fastsy papperen.   Stolt över ’Leos’ förtroende och med hopp om att kunna undgå Åbo tullsnokar och Enehjelm i Vasa och gendarmernas spejande ögon, skrudade jag mig i min ganska tunga rustning några timmar innan jag skulle anlända till Åbo och anmodade mina herrbekanta att hålla sig nära omkring mig för att avhålla de spejande att stöta till mina styva paletåärmar och min för årstiden väl tjocka paletå. Visst bultade hjärtat lite starkare, då gendarmerna läto sina ögon mönstra mig från topp till tå, men jag hade stoppat så mycket tidningsurklipp mellan kläderna i kofferten att de hade fullt upp med att slå embargo på dem så att de helt glömde den skyldiga. Vid Wasa station stod visserligen Enehjelm med sina hantlangare – men ingen annan min gjorde han än att en gendarm troligen befalldes att följa mig i spåren till hemknuten.”   Distributionen av Fria Ord på det lokala planet skedde kvälls- och nattetid, inte sällan med barn eller unga flickor som utdelare.   Alma Skog verkade på många vis för landets självständighet. Hon höll starkt på den rödgula fanan och tyckte inte om att den kom ur bruk. I ett brev daterat 1912 skriver hon: ”Då våra gulröda flaggor blefvo förbjudna, lät jag måla rullgardinerna  i samma färger, halfva röda och halfva gula, och har vanligen dragit ner dem på våra högtidsdagar.”  

Alma Skog och Gustaf Mannerheim

Alma Skog hyste en stor beundran av generalen, sedermera marskalken Carl Gustaf Mannerheim. För henne var Mannerheim en verklig folkledare och fosterlandets frälsare. Alma var aktiv inom organisationen Lotta Svärd, och hon var en aktiv kraft vid mobiliseringen av kvinnokrafter för att utrusta general Mannerheims vita armé. Länge efter krigsslutet tog hon aktiv del i omvårdnaden av krigsinvalider.  Mannerheim hyste stor respekt för Alma Skog och hennes insatser för fosterlandet. Det berättas att då Mannerheim besökte Vasa var det två personer han önskade träffa. Den ena var Harald Boucht, aktiv jurist i motståndsrörelsen under ofärdsåren, den andra var ”Gumman Skog”, hovrättsrådinnan Alma Skog.   På 1930-talet organiserade Alma en penninginsamling för att få en staty över Mannerheim till Vasa. Insamlingen avbröts av någon orsak och föll i glömska. Liknande planer fanns i Helsingfors på 1930-talet, som sedermera ledde till att Marskalk Mannerheims ryttarstaty utfördes av skulptören Aimo Tukiainen och avtäcktes år 1960 på den plats där den fortfarande står. I Vasa återupplivades idén av Holger Strandberg, som i slutet av 1980-talet  i stadens bokslut fann ”Mannerheims fond”, som bestod av de medel som Alma Skog samlat in 50 år tidigare. På Holger Strandbergs och Österbottens försvarsgilles försorg kontaktades professor Aimo Tukiainen, som skapade en motsvarande staty i proportionen 1:4. Och statyn av Mannerheim, tillverkad med de medel som Alma Skog insamlat, kunde så avtäckas år 1990 i Vasa stadshus.  

”Vi får inte tröttna, vi måste hålla ut”  

Alma var en outtröttlig aktivist på många olika plan. De ledstjärnor kring fosterlandet och hembygden Österbotten som målats upp för henne som ung flicka följde henne livet ut. Holger Strandberg skriver att hennes aktiviteter i många olika föreningar bildade milstolpar i hennes vandring genom hennes arbetsfyllda liv: ”Det finns inte mänskliga mått att använda sig av, då man ska försöka redogöra för Alma Skogs sammanlagda livsgärningars resultat. Då hon såg att något måste göras, skred hon till verket.” Hela sitt liv arbetade Alma för fosterlandet, för det svenska Österbotten och österbottningarnas bästa. Hon arbetade aktivt för flickors och kvinnors möjligheter att delta i samhällslivet och skaffa sig en utbildning för att vara hembygden och samhället till nytta.   Hon firade sina jämna födelsedagar med fest och blev alltid grundligt uppvaktad. Vid sin 90-årsdag i februari 1936 hyllades hon med en adress undertecknad av 1800 personer och dessutom med 217 telegram och blommor i mängder.   Alma Skog avled i Vasa 24.2.1939 vid 93 års ålder. Vasabladet gjorde ett omfattande referat från hennes begravning, där man citerar folkskolinspektör J. Näse från Svenska odlingens befrämjare: ”Det ligger en djup symbolik däri, att Vasabygdens folk förärat Alma Skog hederstiteln ’Fosterlandet’. Från tidig ungdom till sista levnadsveckan var hon redo till allt för fosterlandet. Närhelst så behövdes och i vilken form som helst var hon beredd att efter bästa förmåga göra sin insats för landets framtid och folkets lycka.”   I maj 2001 avtäcktes en minnestavla över hovrättsrådinnan Alma Skog vid huset på Skolhusgatan 7 i Vasa. På initiativ av Frihetskrigets Traditionsförening i Kust-Österbotten överläts minnestavlan i Österbottens museums vård. På tavlan står kort och kärnfullt:   Alma Skog 1846-1939 ”Fosterlandet”