Ebba Pettersson - en torparhustru

Ebba Pettersson – en torpargumma i Tenala

Under 1900-talets andra hälft arbetade Ebba Pettersson som bondhustru på en liten lägenhet i Västra Nyland. I dag ser hon tillbaka på det hårda slitet med kreatur, på åker och äng och i skogen med förnöjsamhet. Lägenheten Snappertuna i Tenala fortsätter i släktens ägo fast åkrarna numera arrenderas ut. Ebbas barnbarn och barnbarnsbarn bor i det före detta torpet, Ebba ett stenkast därifrån.

Ebbas mor och far

Ebba Linnea Holm föddes den 26 november 1922 i Stoxböle, Tenala, i Västra Nyland. Hennes far var August Florentin Holm, hennes mor Fanny Aurora Mannström. Ebba hade en äldre syster, Hellin, född 1918. När Ebba var två år flyttade familjen till Härjentaka i Tenala.

Enligt traktens sed var smeknamnet för August Holm ’Holmen’, medan modern kallades ’Holman’.

Ebbas far var ett busfrö som barn. Men trots att han varit tvungen att lämna folkskolan i Trollshovda redan vid 9 år – för att han börjat röka – var han mycket driftig. Efter några år som sjöman anställdes han som snickare hos familjen Bruncrona på Karsby herrgård i Tenala.

Men August ägnade sig även åt andra uppgifter; han var en skicklig båtbyggare, han arbetade i byns smedja, med virkessågning, på tröskverket och med att riva mossa. Med Ebbas ord: ’far kunde göra allt’.

I smedjan tillverkade han ett par skridskor som Ebba tyckte om att använda. Ingen annan på Lindevikens isar hade skridskor, ingen annan kunde åka skridsko.

Den kölförsedda eka som August byggde för familjens eget bruk försåg han med aktersparkare. När vädret var tjänligt fiskade han braxen, abborre och gädda i viken. Fisken saltades och förvarades i tunna för den kalla årstiden. Också skinka saltades; en för julbordet, en för påsk.

Ebba började sin skolgång med två år i Lillviola småskola, fortsatte med fyra år i Prästkulla folkskola, och sedan två år i fortsättningsskola. När hon var femton år konfirmerades hon, och två år senare, på hösten 1939, började hon i Pojo folkhögskola. Den 30 november 1939 attackerade Sovjetunionen Finland, och det som kom att kallas vinterkriget inleddes. Skolgången avbröts.

Bertil Andersson

På nyårsdagen år 1942 var Ebba på knutdans hos Söderbergs i Prästkulla. Grannpojken från Snappertuna gård i Tenala, Karl Bertil Andersson, var där, och de två blev ett par. I september samma år förlovade de sig.

Den 19 februari år 1944 – mot slutet av fortsättningskriget – gifte Ebba och Bertil sig. Vigseln förrättades på Tenala prästgård och gäster var Ebbas föräldrar, syster Hellin med man Helge Lindholm samt Bertils mor och bror, Ester och Sven Andersson. Efter vigseln var det kaffe hemma i Karsby. Tre veckor senare, den 7 mars 1944, blev Bertil inkallad i kriget. Ebbas och Bertils son Ove föddes den 15 december 1945.

Lägenheten Snappertuna

Bertils far hade dött 1942. Åtta år senare, 1950, insjuknade Bertils mor i magcancer och Ebba och Bertil köpte familjelägenheten Snappertuna i Tenala.

Torpet Snappertunas anor går tillbaka till 1750-talet när marken bröts av Mats Stockman. Torpet lydde under Karsby herrgård och bröts ut till ett självständigt hemman med hjälp av torparlagen 1918.

Gården och ägorna ligger vackert i en sluttning mot söder, utan några grannar inom synhåll. Sandvägen tar slut invid tunet, och Storskogen omsluter lägenheten på alla sidor. Friden är total; bara hemfolket och skogens djur och fåglar bryter tystnaden.

Mellan Snappertuna och landsvägen som leder från Karsby till Prästkulla ligger ett berg med gles tallskog, mossa och lava. I bergets skugga finns sankmarker med starr, getpors och tranbär, några träsk med brunt men klart vatten, täta och mörka snår av gran, ljusare skog med fina svampmarker. Det är ett paradis för djur, också de skygga.

Själva torpet var litet till en början, bara rum och kök. Efter det att Bertil och Ebba flyttat in förlängdes huset med två rum mot söder. Trots att paret önskade ändra det gamla namnet på gården fick de inte tillstånd till det av myndigheterna.

Jordbruk, kreatur och skogen

Gården omfattar allt som allt 17 hektar – odlingsmarken 8 hektar, resten skog och ett träsk. Familjen hade häst, får, gris, höns och kor – åtta kor som mest. Jordbruks- och kreatursskötsel är tungt, och långt mer än i dag var det i mitten av 1900-talet. Arbetet tar inte heller några pauser. Varje dag, året runt, var Ebba klockan fyra på morgonen i ladugården för att mjölka korna. Vintertid lade mörkret hinder för vissa sysslor, men om somrarna arbetade Ebba och Bertil mest hela tiden.

Vattentillgången på lägenheten var dålig och under torra somrar hämtade Ebba vatten ur träsket, ibland så mycket som 14 hinkar om dagen. Men abborrar trivdes i träsket, och familjen åt ofta en god fisksoppa.

Markerna gav det mesta av det som familjen behövde. På gården odlades vete, havre, potatis, kålrötter och sockerbetor. Allting slogs med lie och både hö och säd snäsades. Ebba och Bertil fick torka sin säd hos grannar i byn medan Karsby gård hjälpte till med tröskandet. Sedan förvarades skörden i lårar i tröskhuset.

Skörden från gården räckte till för familjens eget bruk, medan mjölk- och äggförsäljning gav Ebba lite inkomster för nödvändiga inköp i butiken i kyrkbyn.

Om höstarna plockade hela familjen av markens gåvor – kantareller, blåbär, tranbär och lingon – både för egen konsumtion och för försäljning. Svamp- och bärskörden köptes upp av bilar som cirkulerade i trakten. Under årens lopp gav fliten synligt resultat: tranbärsförsäljningen räckte ett år till två radioapparater, 400 liter blåbär gav ett nytt schaktblad ett annat år, och lingonförsäljningen en elektrisk tork.

Svåra år

En ihärdig torr period plågade hela regionen år 1955. Vattentillgången på Snappertuna var aldrig riklig och för Ebba och Bertil betydde den långvariga torkan att de två gånger om dagen måste fösa kossorna till träsket som ligger rätt långt borta. Den 3 november föll den första snön, och efter det leddes vatten med självtryck till ladugården. – Först år 1978 drogs vatten in i boningshuset.

Samma år inleddes ett storprojekt på Snappertuna: en ny ladugård. Över 8000 tegel slogs på gården och övrigt material anskaffades. Men året därpå insjuknade Bertil i leukemi. Han dog i juni år 1956 efter sex dagar på sjukhus i Helsingfors.

Ebba stod ensam med den elvaåriga Ove och ett hemman som krävde intensivt och tungt arbete. Grannarna i byn ställde upp solidariskt. Med deras hjälp avslutades ladugårdsbygget som stod färdigt år 1957. Men att fortsätta ensam var omöjligt för Ebba.

Harry Pettersson

År 1958 läste hon så en äktenskapsannons i Hufvudstadsbladet som satts in av Harry Pettersson på Åland. Ebba besvarade den och i juni samma år begav sig hon och Ove till Åland. Snappertuna hade Ebba arrenderat ut.

Hon och Harry kom överens: de gifte sig och Ebba och Ove tog namnet Pettersson. Men när paret i augusti 1959 återvände till Snappertuna var det till en tråkig överraskning. Arrendatorn som hade haft hand om arbetet i fjorton månader hade vanskött sin uppgift.

Situationen krävde både hårt arbete och investeringar. Ebba och Harry tog ett lån på 2000 mark för köp av en ny traktor som ersatte den gammaldags öppna traktorn. De sålde också lite skog, och under hösten och vintern arbetade båda två hårt för att återställa ett bärande jordbruk.

Arbetet gav resultat, och åkrar och kreatur återfick långsamt sin livskraft. Som alltid var det hårt arbete och långa dagar, men det var inte något som Ebba och Harry var främmande för.

Rågrannen Prästkulla herrgård hade tidigare en stor ladugård och eget mejeri. Efter att gården avslutat kreaturshanteringen hände det att de köpte mjölk från Snappertuna för de anställda på åkrarna, ända upp till 20 liter om dagen. Så småningom kom mjölktetrorna upp på butikshyllorna i kyrkbyn.

Arbete för nöjes skull

Med åren kom lite förändringar till synes på gården. Tunet som pryddes av några gamla, knotiga äppelträd, fick nytt utseende. I gräset grävdes rabatter fram, som fylldes med vår-, sommar- och höstblommande växter: hundratals olikfärgade tulpaner, krokus, påskliljor, pion, ringblommor, flox, krasse.

På andra sidan huset – nära en lavaskimrande mur byggd i grå granit – lyste lila och vita syrener, en silverek, samt en enorm, skönblommande hortensia. Mot den västra ladugårdsväggen planterade Harry en vinranka, som växte sig hög och småningom började producera små, lite sura druvor.

Gårdens blommor var till stor del på Harrys ansvar, det var mest han som rensade rabatterna, men underligt nog ville han inte ha blommor i vardagsrum eller kök.

Ove avslutade sin skolgång, flyttade ut och gifte sig med Irmelin Österlund – Immi. Paret fick två döttrar, Nancy och Daniela. Familjen bodde i Langansböle öster om Ekenäs, inte alltför långt borta, och kontakten med hemmet bestod.

En era tar slut

I ungefär tjugo år fortsatte livet för Ebba och Harry i invanda banor, innan åren och det fysiska arbetet började ta ut sin rätt. År 1980 fattade Petterssons det stora beslutet att pensionera sig: de sålde korna för slakt, och arrenderade ut åkrarna.

Till en början sköttes arrendet av Karsby herrgård, i dag arrenderas de av Ebbas systerson Jörgen Lindholm.

Ebba var 58 år vid övergången. En era var slut. Det tunga slitet på åkrar och fält var över och ladugården stod tom. Ebbas röst bar inte längre över markerna morgon och kväll när hon kallade sina kossor till mjölkning.

Pensioneringen innebar emellertid inte att Ebba och Harry saknade sysselsättning. Tvärtom, de kunde ägna än mer tid åt sina intressen, för Ebbas del främst handarbete, för Harrys blommorna och buskarna i omgivningen.

Ebba njöt av att kunna ägna sig åt sin livslånga hobby. Hon hade alltid, då tid gavs, virkat och stickat och sytt, åt släkt och vänner och för familjens bruk. Under årens lopp hade det blivit 14 stora sängöverkast, 400 par stövelsockor av gårdens egen ull samt ett stort antal virkade dukar och gardiner.

I rabatterna och i gräsmattorna runt huset dök nya blomsterarter upp under Harrys skickliga fingrar, och blomsterprakten var stor runt Snappertuna under sommarhalvåret.

Änka för andra gången

Tretton år efter pensioneringen var olyckan framme. Harry föll inomhus så illa att lårbenet bröts. Han var då 72 år, och återhämtade sig aldrig helt. Han dog i mars 1993.

Åter var Ebbas liv dramatiskt förändrat. Hon var änka för andra gången och tvungen att se över sitt liv och sin framtid. Hon var 71 år, och hon ville inte lämna Snappertuna där hon arbetat och bott i femtio år.

Lösningen låg nära till hands. Ebbas sondotter Daniela Pettersson hade redan bildat familj, och hon och hennes man Markus Tallroth köpte hemmanet. De och deras barn flyttade in, och spring och barnskratt ekar i dag över backen.

Ett litet hus byggdes åt Ebba, i backen ovanför det gamla huset. Det planerades så att det skulle vara praktiskt också på äldre dagar. Stora fönster vetter över tunet i söder, mot Storskogen där Ebba plockat så mycket bär och svamp. Minnena följde med Ebba in i det nya hemmet.

Den unga familjen ger Ebba trygghet, någon att vända sig till när hon behöver hjälp, någon att prata med om hon vill.

Den sista av sin generation

År 2011 drabbades Ebba av en ny sorg när hennes älskade syster Hellin dog. På sommaren hade Hellin drabbats av bensår, och trots vård på Ekenäs sjukhus avled hon i september 2011.

Hellin och Ebba hade hela livet stått varandra nära. De bodde nära varandra – fågelvägen mycket nära, längs den ringlande sandvägen betydligt längre – och talades ofta vid.

Sorgen efter Hellin, den närmaste och förtrogna, tynger Ebba än i dag. Hon har levt länge och släkt och vänner har dött. Någon att dela minnen med har hon inte längre kvar.

Ebba skrev en dikt till sin syster.

Hellin, min kära

syster for

hem till en bättre värld.

Nu är jag ensam,

min sorg så stor

större än du tror.

Men de vackraste minnen

de har jag kvar.

När en sista gång vi sågs

var du så vacker

där i din säng

när du emot mig log.

Men många år

tillsammans vi fått,

men allting har ett slut.

Nu viskar jag

en hälsning till dig,

vila nu i frid.

Alla kära band

brista efter hand.

Ebba Pettersson i dag

I november år 2016 fyllde Ebba 94 år. Både syn och hörsel har försämrats med åren, och ett par månader innan födelsedagen blev hon tvungen att ge upp handarbetet.

Men hon har det bra i sitt hem. Hon har lugn och ro, och hon har barn, barnbarn och barnbarnsbarn i närheten. Hennes son och svärdotter handlar mat åt henne en gång i veckan och trots att hon sedan två år sitter i rullstol lagar hon oftast sin mat själv. Barnbarnet Daniela Pettersson med familj sköter ved- och posthämtning.

Själv kommenterar Ebba sitt liv med två meningar: ’jag har tyckt om att arbeta’, och ’jag kunde inte ha det bättre nu för jag har mina egna bredvid mig och dom säger aldrig nej.’

Ebba Pettersson lever i dag ensam men utan att känna sig ensam.